Ord och Bild: 1898

SAGAN OM TANNHÄUSER.

låta oss med visshet sluta till att uppteckningarna härröra från en betydligt senare tid än den, som sett sagan uppstå. En jämförande granskning af de olika versionerna visar oss följande grundmotiv.

Tannhäuser var en riddare, som hört talas om underverken i Venusberget och begifvit sig dit för att se dem. När han varit i berget ett år (eller halftannat), begynte han tänka på att detta dock var synd och skulle komma att stå honom dyrt på den yttersta domens dag; fru Venus vill dock icke låta honom gå utan söker öfvertala honom att stanna hos sig för alltid. Förgäfves utvecklar kärleksgudinnan alla sina lockande konster: han slungar till sist förtviflad emot henne ordet »Teufelinne» och kallar den rena jungfrun, Maria, till hjälp. När han så äntligen kommer lös ur förtrollningen, begifver han sig till Rom, biktar sin synd för påfven Urban IV och bönfaller om absolution. Men påfven ger den icke: så litet som den staf han håller i handen kan grönska, så litet skall Tannhäuser någonsin bli delaktig af Guds nåd. Då drager riddaren åter bort i jämmer och elände; han vänder tillbaka till sin dam i berget, som välkomnar honom i glädje och kärlek. Men på den tredje dagen efter Tannhäusers afifärd begynner stafven i påfvens hand att grönska. Då sänder denne ut att söka Tannhäuser i alla land, men han är för evigt i berget hos den hans kärlek utkorat. Därför måste äfven påfven Urban IV för alltid vara förlorad. — Afslutningen varierar: i tvänne uppteckningar utgöres den af en sens moral, gående ut på att ingen har rätt att döma en syndare om än så stor; Gud kan alltid förlåta honom.

Grundmotivet till denna saga är väl kändt i nästan alla folks sagolitteratur och lika gammalt som vidt utbredt: kärleken mellan öfvernaturliga och mänskliga väsen, den dödliges äfventyr, som af en

5*3

gudinnas gunst lockas till riken, där evig vår och evig lycka råda. En del af dessa sagor låta den dödlige plötsligt blifva gripen af begär att återse jordelifvet och medmänniskorna men låta honom dock vända tillbaka till de förtrollade land, från hvilka hans åtrå aldrig kan befria honom. När Tannhäusersagan framställer vistelsen i Venusberget såsom en svår synd, så är detta naturligtvis ett rent religiöst moment, som kommit till under inflytande af medeltidens asketiska uppfattning, för hvilken den sinnliga njutningen var ett brott mot Gud. Härtill hafva ännu ytterligare nya motiv lagts. Den grönskande stafven är uttryck för en vacker symbolik, som också förekommer bl. a. i den svenska folkvisan om Näcken och prästen, och som vill säga, att det icke finnes en synd så stor, att den ej kan blifva förlåten. De båda namnen Venusberget och Tannhäuser visa på en specifikt tysk lokalisering af sagan. »Der Venusberg» nämnes ofta utan sammanhang med Tannhäusersagan: det var ett illa beryktadt ställe, där vaganterna, »die fahrenden Schiller», hade lärt sina trollkonster — dessa litterära proletärer, som öfvergifvit sina studier för att draga kring landen, idkande kvacksalveri och svartkonst, sjungande uppsluppna dryckessånger eller lystna kärleksvisor på underlig latin och genom bitande satirer uppäg-gande folket mot prästerna, hvilka därför häftigt förföljde dem. Tannhäuser åter var namnet på en »Minne»-sångare, som, stammande från en salzburgsk adelssläkt, lefde i norra Österrike och Franken från början af 1200-talet till omkring 1270. Denne Tannhäuser, Tanhüsaere, var en mäkta berest man; han hade genomströfvat Tyskland, besökt Italien och sannolikt Frankrike samt deltagit i ett korståg. Han hade besjungit världsliga fröjder, uppsluppet, sinnligt, frivolt: Venus har en bred plats i hans diktning, och