Ord och Bild: 1898

584

WERNER SÖDERHJELM.

hans kärlekserfarenheter äro af brokigt och växlande slag. En gång finner han vid skogsbäckens rand idealbilden af ett kvinnligt väsen, och han försjunker halft lättfärdigt och halft innerligt i hennes dyrkan, tills alla sinnen förgå honom: »hon blef min brud och jag hennes man . . . hon var så skön och ädel, att jag vardt glömsk af alla mina sinnen». Men när åldern kommer och hans furstliga beskyddare dö, blir lifvet ensamt och tomt för Tannhäuser, dansens takt lockar ej mer hans slappnade lemmar, kärleksvisorna tystna på hans läppar, och de stamma nu endast ångerfulla bekännelser och botfärdiga psalmer. Så blir Tannhäuser under följande tider en typisk botgörare, folktraditionen o.ch folkvisan bemäktiga sig honom, och gynnade af ett kronologiskt sammanträffande eller åtminstone grannskap ställa de honom i förbindelse med påfven Urban IV, hvars ovärdiga uppträdande mot prins Manfred, tyskarnas älskling, och mot Hohenstauferna öfverhufvud ådragit honom ett allmänt hat. Det låg ju därför nära till hands att tilltro honom denna hjärtlösa hårdhet mot en ångerfull syndare, hvilken Gud själf tog i sitt hägn, och en halft omedveten önskan att brännmärka honom gjorde kanske sitt till för att införa honom i sagan.

Hvad som här i korthet refererats har ända till senaste tider utgjort den enda grund, på hvilken man haft att bygga, när det gällt forskningar rörande Tann-häusersagan. Men för icke länge sedan har en version af sagan blifvit allmännare bekant, hvilken, upptecknad i Italien af en fransk författare och bevarad i ett arbete, hvars titel och beskaffenhet i öfrigt icke kunde låta ana till ett dylikt innehåll, fullkomligt förbisetts af alla tyska forskare, som sysselsatt sig med Tannhäuser. Dess publicerande har gifvit nytt lif åt studiet af den intressanta

sagan samt kastat forskningarna rörande densammas uppkomst in på alldeles nya och öfverraskande banor*.

Antoine de la Sa/e, till börden pro-vençal men skriftställare på franska och som sådan en af de mest betydande under femtonde århundradet, har bland annat författat ett kuriöst kompendium, som han benämt »La Salade» och tillägnat sin elev, prins Johan af Calabrien, son till den bekante kung René. Namnet har hans bok fått därför att, som han säger, »i salaten hopblandas många goda örter», och detta namn är, åtminstone i betraktande af de olika beståndsdelarnas mängd, nog så välförtjänt. Midt ibland citat ur klassiska auktorer, genealogiska och kronologiska tabeller, geografiska skildringar, chevalereska och moraliska föreskrifter samt fromma legender förekommer här ett kapitel, som handlar om »Sibylleberget och de saker jag där sett eller hört omtalas af traktens befolkning.» Detta berg, som låg nära staden Norcia (ännu kallas en del af mellersta Apenninerna Monti Sibillini), var kändt sedan gammalt som tillhåll för demoner och uppehållsort för sådana som ville lara sig deras svartkonst — ja, det är mycket sannolikt, att vaganternas Venusberg ursprungligen var just detta.

Där reste sig emellertid två toppar bredvid hvarandra. Den ena var Pilatus-berget, också kalladt berget med drottning Sibyllas sjö, och det var där de helvetiska konsterna lärdes; den andra var det egentliga Sibylleberget. La Sale besökte icke det förstnämnda: han inskränker sig till att ge en kort skildring af det jämte en antydan om Pilatuslegen-

* Denna uppteckning af sagan är efter det enda manuskriptet publicerad af mig i »Mé-moires de la Société Néophilologique à Helsingfors», tome II 1897, och gjord till föremål för en studie, »Antoine de la Sale et la legende de Tannhäuser.»