Sida 637
Sagan om Tannhäuser. Af Werner Söderhjelm. Med 1 bild
585
den, som gifvit det dess namn. Men han bestiger- det andra, och han samlar ur folkets mun traditioner om det: hans intresse går så långt, att han uppgör en karta öfver de båda bergen samt på den afbildar två egendomliga blommor, som han funnit på sluttningen.
Se här hvad han förtäljer.
Vägen uppåt var svår, ehuru han följde den bekvämare af de två vägar, som förde dit. Men han var tydligen icke van vid bergbestigningar. Skulle det blåsa, förmenar han, så befunne man sig i stor fara, och äfven om det icke blåser, är det ganska förskräckligt att se ner i dalen på ömse sidor, isynnerhet på den högra, ty där är afgrunden hemsk och otroligt djup. Och när han kom upp, varsnade han två ingångar till grottan i berget, af hvilka den bekvämare var tillräcklig att injaga fruktan i hjärtat, blott man tittade in i den. Den är tillika så trång, att man endast kan krypa in på alla fyra, och när man gjort det, kommer man till ett litet rum, som är tolf fot högt och får sitt ljus genom ett hål i taket. Från detta rum, där han fann besökandes namn inristade i väggarna och där han äfven högg in sitt eget, återvände La Sale till fria luften. Han menar, att han utan fara för sitt lif icke kunde tränga längre. Det var således allt hvad han själf såg: men han tyckte sig höra ett underligt ljud, som af en påfågels skrik, hvilket kom långt ifrån: hans följeslagare sade, att det var rösten från Sibyllans paradis, men han anser det snarare hafva varit hästarnes gnäggning, som blifvit lämnade nere vid bärgets fot. Emellertid berättar han vidare efter hörsägen. Kort före hans besök hade nämligen fem unge män från Montemonaco, den lilla staden på bergets sluttning, försedda med proviant, lyktor och rep, stigit ner i berget. De hade från det lilla rummet trängt ett stycke inåt längs en gång, men då
mötts af en remna i jorden, från hvilken blåste en vind så förfärlig och underbar, att ingen vågade gå vidare utan alla vände tillbaka. Men en präst i Montemonaco, Don Antonio Fumato, hade haft mod att gå än längre. Denne präst hade upprepade gånger försäkrat, att han varit där inne och att han dit ledsagat två tyskar, med hvilka han framträngt öfver en bro samt längs en mycket bekväm väg, bevakad af två konstgjorda drakar, ända till en liten plats, begränsad af två metalldörrar, hvilka beständigt öppnades och slötos med stort buller. Tyskarna hade gått in genom dörrarna och bedt Don Antonio vänta utanför, men de hade aldrig återvändt. Olyckligtvis kunde man, säger la Sale, icke fullständigt lita på denne präst, emedan han tid efter annan var från sina sinnen och då gick omkring och pratade en hel mängd skräp; dock hade han äfven under sina friska skof försäkrat, att detta var sant. I alla fall fanns det nu ingen, som af erfarenhet kunde berätta mer om Sibyllans grotta, utan man fick lof att hålla sig till hvad folket förtäljde. Och bland dem gick en sägen af följande innehåll.
Det var en gång en riddare från Tyskland, som hört talas om undren i drottning Sibyllas paradis och beslöt att se dem med egna ögon. I sällskap med sin knekt trängde han fram på samma sätt som Don Antonio Fumato, och efter att, modigare än han och framgångsrikare än sina två landsmän, hafva lyckligt kommit igenom de två metalldörrarna, befann han sig med sin ledsagare framför en stor port af kristall. De visste icke hvad de nu skulle taga sig till, men då de hörde röster innanför, beslöto de att ropa och fingo till svar en fråga, hvilka de voro. De svarade, att de voro komna från Tyskland för att se detta ställes under, och efter det man bedt dem vänta så länge tills man hunnit föra bud till
Källa: Project Runeberg ·
