Ord och Bild: 1898

586

WERNER SÖDERHJELM.

»drottningen», släpptes de in. Först måste de utbyta sina dräkter mot alldeles nya och rika klädnader, och sedan fördes de, beledsagade af sång och instrumenters klang, genom många rum, det ena större, vackrare och mera uppfylldt af damer och riddare än det andra, fram till drottningen, som tilltalade dem på deras eget språk. »Ty när man varit här i trehundra trettiotre dagar, talar man alla världens språk, men har man endast varit här i nio dagar, förstår man dem alla utan att tala dem.» Bländad af all denna glans uttrycker riddaren sin beundran och häpnad. »I detta tillstånd komma vi att förblifva så länge världen står», säger drottningen. »Och sedan, madame», frågar riddaren, »hvad blifven I sedan?» — »Vi blifva det som är bestämdt, sök ej att få veta mera, men välj er en ledsagarinna bland dessa damer, och jag skall gifva eder henne.» Men riddaren tackade ödmjukt och sade, att han var kommen blott för att se. Då gjorde drottningen honom underkun-nig om sederna här nere: han kunde stanna här i åtta dagar och gå ut igen på den nionde, men gjorde han icke det, måste han stanna till den trettionde dagen, och blef han kvar öfver den, kunde han ej komma ut innan den trehundra trettionde; men försummade han äfven den, måste han stanna för alltid. Han förklarade sig mycket belåten med detta arrangemang och valde åt sig en följeslagerska — likaså gjorde knekten och var däröfver »très content» — samt beslöt sig för den kortaste terminen. Men hvarje dag var honom som en enda timme under dessa fröjder utan gräns, och så hände sig att han helt plötsligt fann sig vid slutet af den sista terminen. Då sände Gud honom den tanken, att i allt detta djäfvulen dock måste haft sitt finger med. Det var särskildt en omständighet som kom honom att göra denna

reflexion. Hvarje fredagsnatt hände sig nämligen, att alla dessa damer reste sig från sina platser bredvid sina följeslagare samt begåfvo sig till drottningen, hvarefter alla inneslöte sig i några särskilda rum för att där tillbringa ett dygn i skepnad af ormar. Riddaren meddelade sina betänkligheter åt sin knekt och framhöll, att det vore bäst att flykta från detta syndfulla ställe. Knekten fann det visserligen mycket ledsamt att lämna alla dessa nöjen, men ville dock icke öfvergifva sin herre utan beslöt att följa med, i det stilla hoppet att återvända hit, sedan han beledsagat riddaren till »hans härberge». De taga alltså afsked af drottningen, återfå sina kläder och begifva sig af under stor sorg från alla paradisets inbyggares sida; särskildt voro naturligtvis de båda männens väninnor bedröfvade, och riddarens dam gaf honom en liten guldstaf, som hade de mest underbara egenskaper. För att lysa dem på vägen satte man tända ljus i deras händer; så fort de kommit i dagsljuset, slocknade dessa och kunde sedan aldrig mera tändas. Och af alla under de skådat på ditvägen sågo de nu intet.

Men riddaren begaf sig genaste vägen till Rom för att bekänna sin synd och få absolution. Påfven, till hvilken han hänvisats, är i sitt innersta sinne glad öfver syndarens ånger, men i betraktande af syndens svåra beskaffenhet och för att statuera ett exempel låtsar han vrede och jagar riddaren ur sin åsyn. Förgäfves söker denne hjälp hos Roms prelater: påfven vill fortfarande låta riddaren känna tyngden af sin skuldbörda. Men under tiden är åter den lede fienden framme och förmår riddarens knekt att intala sin herre, att påfven umgås med planer på deras afgifvande. I sin nöd följer då riddaren knektens råd att skyndsamt återvända till berget. Någon tid efteråt erinrar sig påfven historien med ridda-