Ord och Bild: 1898

S«/

ren och vill gifva honom den uppskjutna förlåtelsen. När han får veta, att riddaren lämnat Rom, blir han orolig och förebrår sig att ha varit skuld till riddarens förtviflan. Han skickar åt alla håll, och särskildt till Sibylleberget, budbärare med bref om absolutionen. Dessa träffa vid ingången till hålan några herdar, åt hvilka riddaren sagt: »Mina vänner, om ni hör talas om folk som söka en riddare, hvilken ångrat sin synd och hvilken påfven icke velat förlåta att han inträdt i Sibyllans grotta, så säg dem, att det är jag, och att jag icke velat pris-gifva mitt kroppsliga lif, när jag icke mera kunde återfå min själarö. Om man vill finna mig, så är jag i denna drottningens sällskap.» Det var allt hvad herdarna kunde meddela; de tillade, att när riddaren sagt dessa ord, gick han gråtande in i grottan, åtföljd af sin knekt, och sedan dess har ingenting hörts om dem. De lämnade ock till påfvens sändebud bref, som innehöll samma förklaring af riddaren. Detta bref hade påfven låtit bränna upp.

Till slut berättar la Sale ännu om några besökare af Sibyllans grotta, men de namn han uppger sakna all betydelse för sagans historia.

La Sales skildring är skrifven omkring 1440. Den utgör sålunda den tidigaste uppteckning af Tannhäusersagan — ty att här icke är frågan om någonting annat än denna saga, trots att namnet saknas, har hvar och en insett. Men den hänför sig till förhållanden, som existerade tjugu år tidigare, då la Sale besökte Sibyllinerberget, och den bevisar således, att redan 1420 Tannhäusersagan var så godt som fullt utbildad i Italien och därtill lokaliserad på ett bestämdt ställe. Att undret med den grönskande stafven saknas, betyder här ingenting, ty det är en senare tillsats, kommen, såsom ofvan antydts, från alldeles annat håll; men det

är i alla fall icke omöjligt, att den lilla stafven, som riddaren fick af sin väninna och som han sedermera öfverlämnade åt påfven, spelat någon roll vid införandet af denna episod.

I hvilket förhållande står nu denna la Sales version till den tyska sagan, upptecknad, såsom vi sett, först i medlet af femtonde århundradet eller ungefär femtio år efter det la Sale besökt Sibyllans grotta och hort den i Apenninerna lefvande traditionen om henne r För att kunna besvara denna fråga — eller rättare uttala några förmodanden om i hvilken riktning svaret får sökas — måste vi taga i betraktande ett par omständigheter, som ännu icke blifvit i denna framställning berörda.

Traditionen om Sibyllebergets sköna invånarinnor och deras förföriska makt har sökt sig uttryck i den italienska litteraturen redan före Antoine de la Sales tid. Det finnes en ännu i dag mycket läst folkbok, vid namn Guerino il Meschino, som blifvit författad år 1391 af en i litteraturen äfven annars bekant man, och där det förtäljes hurusom bokens hjälte, hvilken ströfvar världen ikring för att uppsöka sin fader, anländer till Norcia för att hos Sibyllebergets fé, som har kunskap om förborgade ting, fråga efter faderns uppehållsort. Det visar sig att Sibyllan är en ung dam, utrustad med alla tänkbara behag och omgifven af ett följe af utomordentligt sköna kvinnor; hon söker, helt och hållet betagen af kärlek, fasthålla Guerino och ger honom ingen upplysning, innan han gått in på alla hennes önskningar: men Guerino, som i hela denna trolska värld anar djäf-vulska funder och syndens lockelser, sliter sig efter ett års förlopp lös, beger sig till Rom och erhåller af påfven förlåtelse för sitt besök i Sibyllans grotta.