Ord och Bild: 1898

588

WERNER SÖDERHJELM.

hvilket, trots att det i och för sig själf varit straffvärdt, dock haft ett godt och mycket moraliskt motiv till grund.

Denna skildring, af hvilken jag här kunnat meddela endast det allra väsentligaste, är för vår undersökning af största vikt: den visar oss att Tannhäusersa-gan varit bekant i Italien samt förlagd till Sibylleberget åtskilligt innan la Sale hörde den. Ty trots olikheterna är det samma saga som ligger till grund för båda uppteckningarna; överensstämmelserna i detaljer äro alltför stora för att tillåta något tvifvel härom. Och olikheterna bekräfta blott identiteten, ty det är alldeles tydligt, att vi i Guerino hafva för oss en tendensiöst uppbygglig version af sagan, affattad i ändamål att tjäna som motvikt mot det för fromheten stötande förhärligandet af sinnets njutningar, som hade en så stor plats i den ursprungliga af-fattningen. Men det finnes ännu en annan omständighet, som i denna berättelse är för oss af särskildt intresse. Sibyllan är hos Andrea dei Magnabotti — det är författarens namn — ännu icke helt och hållet synonym med kärleksgudinnan, såsom hon efteråt blifvit det, hon har ännu kvar vissa drag af den tidigare föreställningen om Sibyllan såsom blott och bart den i alla framtidens och nutidens hemligheter förfarna, den som blifvit tecknad af Vergilius i Aeneidens skildring af Sibyllan från Cumae och som sedan blifvit placerad i det för sina under och trollkonster bekanta Pilatusberget. Huru skall nu denna sammansmältning i Guerino förklaras? Måhända sålunda, att Sibyllan egentligen hörde hemma i Pilatusberget och Venus i det bredvid liggande Sibylleberget samt att de båda senare blifvit förväxlade — på en sådan förväxling finnas också andra bevis. Men den är icke blott en yttre: utan tvifvel hafva, såsom Guerino visar, själfva sagorna sammanblandats, det vill säga den

gamla tron på Sibyllor, som sitta i bergen och hålla framtidens trådar i sina händer, har sammanblandats med föreställningen om gudinnor och andra öfver-naturliga väsen, som inne i djupa grottor hålla hof och härska öfver ett rike, där fröjdernas sol aldrig går ner och där njutningarnas tal är oändligt. Den senare sagan har småningom utträngt den förra, och från Italien, där den lokaliserats i den ifrågavarande delen af Apenninerna, har den kommit till Tyskland. Där fick ock berget sin benämning, ty i den italienska litteraturen bär det aldrig kärleksgudinnans latinska namn; men väl var detta namn, såsom redan ofvan framhållits, rätt tidigt användt i vaganternas poesi, en omständighet, som för resten synes tyda pä att hela sagan blifvit importerad från Italien af någon vandrande tysk medeltida sångare, ty af dessa hafva veterligen åtskilliga besökt grannlandet söder om Alperna.

Men sagan blef i Tyskland icke rotfast, innan den fått Tannhäuser till hjälte — och kanske var det han själf som hämtat den med sig från andra sidan Alperna. Huru som hälst, så synes den icke hafva blifvit upptecknad i den först importerade formen. Men sammansmält med historien om den olycklige »Minnessångaren, har sagan sedan ännu en gång passerat Alperna: den har förts ner till Norcia och Sibyllinerbergen af tyskar, som kommit dit för att söka Tannhäuser Venusberg och se de ställen, där deras diktare gått in till fröjd och fördömelse på samma gång; den har i sin nya form blifvit gängse i trakten af Sibylleberget, och där har, efter det Tannhäuser namn redan förgätits, Antoine de la Sale hört den, liksom ock Andrea degli Magliabecchi därifrån, medelbart eller omedelbart, fått sin kunskap om den.*

* Jag modifierar härmed, i anslutning till ett par tyska vetenskapsmän min tidigare (i för-