Sida 8
I. En Stockholmspromenad på 1880-talet
Mjölkkärra.
»Hvarför inte? Det lär vara stockholmssed om morgnarna, och man får ta seden dit man kommer.»
»Då gå vi här in i torget. Det heter alltid i torget, då vi tala om Karl XIII:s, den gamla Kungsträdgården, som Karl Johan förvandlade till en tråkig sandplats med en dubbelallé på hvardera långsidan, men som i vår tid åtminstone officielt återfått sitt namn och till en del äfven sin egenskap af trädgård, med, såsom ni ser, busk- och trädgrupper, gräsmattor och blommor. Det är vår finaste promenadplats, om också inte vår vackraste. Men så här tidigt på dagen synes ej mycket folk i alléerna. De som gå med brådskande steg snedt öfver platsen äro inga lustvandrare. Det är menniskor med tidiga sysselsättningar, mödans trälar, som ila att ta arbetsoket på sina skuldror. I alléerna ser ni bara en och annan, som är ute och går på morgonen för sin hälsas skull.»
»Tänk, något sådant känna vi inte till på landet ... Men hvad är det där för en maskin?»
Personvåg.
»Det är den nyaste personvågen. Den hör också till våra morgonvanor numera. Man vill gärna se huru vigtig man är och så ställer man sig på fotsteget och sticker ett femöresstycke i munnen på lejonhufvudet, och genast visar sig en siffra som angifver vigten i kilogram. Men ni får ej väga mer än 125 kilogram. Vi ha också de gamla personvågarne med kullor som förrätta vägningen och lemna ordentlig vågsedel, men de nya vågarne sköta sig sjelfva. Det är 1887 års uppfinning.»
»Ja, hvad hittar man inte på här i staden.»
»De där herrarne jag senast hälsade på», återtog stockholmaren, »komma från Zanders gymnastik, några också från fäktsalen och friskgymnastiken, men det är i synnerhet sjukgymnastik som anlitas om morgnarne, mera dock för att förekomma sjukdomar än bota
Källa: Project Runeberg ·
