Tillbaka Read Runeberg

Nya Stockholm

Originalsida 725
Originalsida 725
Originalsida 724
Originalsida 725
724–725

Sida 725

XXXIV. Bland idrottmän

Det var redan i vårt århundrades början som man i Tyskland roade sig med en »sparkvagn», hvilken, utan att gå så fort som nutidens »sparkstötting», var vida tröttsammare. En fransman gjorde sedan väsentlig förbättring i detta fortskaffningsmedel, hvarigenom det vardt möjligt att balansera utan att fötterna berörde marken. Styrhjulet försågs med vefarmar och fotrullar och sattes därmed i rörelse. Den nya uppfinningen väckte stort uppseende och uppfinnaren Micheux anlade 1867 den första velocipedfabriken. Redan förut hade dock en stockholmare, hvilken sysselsatte sig med åtskilliga uppfinningar, fabrikör J. W. Östberg, förfärdigat en storartad velociped, men som kanske ej var tillräckligt praktisk. Samme man förfärdigade sedermera i slutet af 1860-talet ett stort antal ganska nätta velocipeder efter då vidtagna förbättringar.

Andra svenska industriidkare började också vid den tiden att efter utländska modeller tillverka velocipeder, hvilka fingo liflig afsättning så väl inom landet som i Finland och Ryssland. Det vardt i en hast modernt att »åka» velociped, och en velocipedklubb bildades samt anordnade pristäflingar och velocipedmaskerader i De la Croix’ salong. Men så blef ej detta modernt mera och det dröjde ej länge förr än hela velocipednöjet var bortglömdt. Först på 1880-talet väcktes det åter till lif och då i verklig idrottsform. Velocipedåkningen eller »ridten», såsom den började kallas, antog en helt annan karaktär, framkallad af de lätta och eleganta bicycles som nu kommo i bruk.

Velociped-ridt.

Den första velocipedklubben var länge sedan glömd, men i september 1884 bildades en ny, Stockholms velocipedförening, hvilken har öfningar äfven vintertiden, den del af året som annars icke älskas mycket af velocipedisten, enär den försvårar hans ridter under bar himmel. Föreningen har därför en lokal inom hus tjänlig till öfningar. Sedan har ännu en velocipedförening uppstått, nämligen Bicycleklubben, och dessa två sällskap söka på alt sätt främja idrotten.

Bicycle-ryttaren i Stockholm är i rörelse på alla sina lediga stunder och ej sällan företager han långa utflygter. På Stockholms gator var velocipedfärdande först förbjudet, men är nu tillåtet under iakttagande af vissa af öfverståthållareämbetet utfärdade försigtighetsregler. Det har också händt t. ex., att en sådan velocipedist kl. half sex en morgonstund »startat» från Hornstull och gifvit sig af söder ut, rastat en timme i Södertelje, vid tretiden inträffat i Nyköping, där han kanske tagit ett bad och ätit middag samt efter ett par timmar fortsatt färden, råkat på afvägar som förlängt sträckan med ett par mil, kommit in på Kolmården och i anseende till de djupt grusade vägarne

Källa: Project Runeberg ·