Nya Stockholm

Tyst, förste hofkapellmästaren Nordqvist knackar i pulpeten, eller kanske det är hofkapellmästaren Henneberg, som anför i afton. Den af omkring sextio musici sammansatta orkestern börjar uvertyren.

***

Men en annan gång begifva vi oss till Stora teatern icke på en afton, utan midt på förmiddagen.

Vi ha på ett eller annat sätt, för oss profane är det ej så lätt, kommit in i salongen under en repetition. Det är solsken på Gustaf Adolfs torg, men mörker i teatersalongen samt onekligen litet spökaktigt med de öfver första radens loger och parkettstolarna utbredda grå skynkena, här och där fantastiskt undanvikna.

När vi hinna vänja våra ögon vid mörkret, upptäcka vi en liflig herre i rökmössa, hvilken än sitter på parkett, än klifver öfver några stolrader och försvinner "genom en sidodörr, ögonblicket derefter visar sig på scenen, får tag i en sångare och försöker flytta på honom, har ett enskildt meddelande med en annan, vill gifva en tredje några små extra anvisningar, rusar in i körmassan, kommer igen och uppmanar ballettens damer att taga steget fullt ut. Det händer till och med att han, vid det sällsynta tillfälle då någon af operapersonalen skall stiga till häst på scenen, med ett enda skutt kastar sig upp i sadeln och ger undervisning i den högre ridkonsten. Inom en handvändning se vi honom åter sitta på parkett och tuta i en vid golfvet fastgjord messingsropare.

C. Nordqvist.

Det är hr Christiernsson, teaterförfattaren, förste regissören, själf skådespelare som nu icke har tid att spela, endast inöfva och öfvervaka, ständigt på sin post, men denna är än i kulissen, än på parkett, än bak om fonden, än högt på vinden, än djupt ned i källaren.

Roparens rör går under parkett in på scenen, på det regissören icke skall nödgas att i hvar minut lemna sin ledande plats, utan helt lugnt genom röret meddela sig med den person i kulissen hvars biträde behöfs. Efter slutad repetition lösskrufvas och borttages roparen. En och annan af våra sångarevänner kommer och hälsar på oss i parkett, men så skall han upp igen på scenen och arbeta.

Man arbetar och sjunger, tager om igen, och kapellmästaren är lika outtröttlig som regissören, och orkesterns medlemmar äro lika ansträngda som scenens, alt detta för att en annan dag kunna roa publiken, som icke alltid låter roa sig.