Nya Stockholm

Det är en första föreställning. Hela salongen är fullsatt. Vackra damer och smakfulla toaletter fattas icke, dock ser det i allmänhet något mörklagdt ut, fastän belysningen är så stark. Det var gladare då fruntimren brukade de hvita teaterkapporna. Under senaste tiden har det likväl något ljusnat. I allmänhet kunde herrarnes utstyrsel kanske vara något mera salongsmessig, utan att de därför behöfde, såsom på de förnämsta platserna i ett par andra af Europas stora teatrar, uppträda i frack och hvit halsduk.

Äfven vi ha våra »eleganter», det kan ej nekas, men det händer att »eleganten» icke är svensk, utan t. ex. portugisisk vicomte. En sådan synes alltid bland mängden. Ständiga kunder lär man sig också att känna igen, en här, en där, att icke tala om tidningarnas teateranmälare och om poliskommissarien på nedre parkett, öfverkonstapeln på tredje raden och poliskonstaplarne på femte raden samt polismästaren på öfre parkett, och längs väggarna under första raden på parkett teaterns egna konstnärer och professorn från konservatoriet.

»De kungliga!» Det går en allmän hviskning genom salongen. Man vänder sig helt om på parkett och ser åt den kungl. logen. De närmast sittande resa sig och buga. Konungen i civil drägt hälsar fryntligt åt alla sidor. Han intager sin plats mellan kronprinsparet. En eller ett par af de öfriga furstarne sätta sig i bredd med de förra. Hofvets herrar och damer ordna sig bak om de kungliga.

En svensk teaterpublik är sällan synnerligt liflig af sig. Visserligen hör man prat och litet sorl under mellanakterna, men det är mycket späkt i jämförelse med teatrarne i det öfriga Europa, synnerligen i Italien. Klappa händerna kan man i salongen, och det stundom ganska kraftigt och ihärdigt. Stå upp och vifta med näsdukar är äfven brukligt, i synnerhet vid afskedsrecetter och då utländska konstnärer skola lemna oss, men hvissla brukas icke, på sin höjd någon gång ett litet hyssjande. Däremot har blomstermarknaden alltid varit liflig. Uppträder en liten debutant och ej gör alldeles »fiasco», kan hon vara säker om ett par buketter, kanske också en lagerkrans. Kransar förbehållas för öfrigt till uppmuntran af ett halft års trogen tjänst.

Men huru lugnt för öfrigt! Det fans en tid, då femte radens sida var något bråkig. Det var då så många biljetter såldes till den platsen, att åskådarne lågo hvarftals på hvarandra, och platsen kallades »liggande parterr». Den tiden är nu förbi. Nu mera är det lika lugnt och städadt på femte radens sida som på någon annan plats i salongen, och poliskonstapeln tyckes vara där endast för sitt nöjes skull.