Nya Stockholm

Men akta er för blåsten! Ni har från salongen förut hört blåst, till och med storm på scenen och erinrar er t. ex. det lyckade intrycket i »Strandbybor». Blåsten har lagt sig och synes nu i en vrå. Det är ett hjul, liksom ett mindre vattenhjul, med skoflar af tunna träribbor. Omkring alt sammans har man slagit ett väfbälte, fastgjordt vid ändarne, så att det ej kan följa med hjulets rörelser. En af teaterns arbetskarlar ställes vid vefven som sätter hjulet i fart, och ju starkare han vefvar, dess hårdare blåst hör man i salongen. Men vefvaren måste förstå sin sak och vefva konstnärligt, alt efter som blåsten skall tilltaga eller minskas.

Där ha vi åskan, en af åskorna, ty teatern består sig flera. Förr hjälpte man sig med tunna järnplåtar som skakades, men det skrämde ej många i salongen. Skall åskan vara riktigt illusorisk, måste flera fruntimmer i salongen visa mycken oro, några till och med vara nära att dåna. och det åstadkommes nu genom två långa trummor, hvilka se ut som lårar, öfverspända med skina, uppsatta i en ställning, så att de med eri häfstång kunna närmas eller aflägsnas. Mellan trummorna är en axel med en mängd pinnar med bollar, ända till 60, som träffa trumskinnet, när det hela sättes i rörelse medelst en vef som skötes af två man.

Det är ett slags åska, lämplig för vissa scener; men så har man också stenåska, som det heter på teaterspråket, hvilken utgöres af två bredvid hvarandra stälda skorstenar af trä, med många ojämnheter invändigt. Dessa skorstenar gå genom alla våningarna från vinden ända ned i källaren. Upptill äro de försedda med spjäll, på hvilka lägges en duktig portion småsten. Spjällen skötas med linor nedifrån scenen. När de släppas loss, rasa stenarne ned, och då de träffa alla hinderna på de inre väggarne, uppstår ett förskräckligt skrällande.

Ännu värre oväder gör dock skrammelåskan, ett tredje slag, bestående af trähyllor som hänga på ett visst afstånd från hvarandra och hissas upp i vinden, hvarifrån man låter lapp på lapp falla ned. Då hör man tydligt åskan slå ned, och man är färdig att rusa ur salongen.

Men det skall också regna. Det åstadkommes genom ett flyttbart rör, fyldt med ärter, som falla genom en mängd hinder. Skola riktiga regnskurar höras, lutar och ruskar man på röret. Däraf uppkommer en alldeles märkvärdig illusion. Är det icke tillräckligt med oväder genom blåstvefven, trumma-, sten- och skrammelåskorna samt regnärtröret, så tager man till hjälp ett groft tillhugget stenblock, som sitter fast vid en skakel och gnor med det fram och till baka öfver golfvet. Detta block begagnas för öfrigt när »en vagn höres».