Nya Stockholm

Stockholm, men i sitt nuvarande skick är det vår tids barn. Det institutet är en hufvudstads värdiga universitets-fakultet, en fakultet utan universitas, men därför icke mindre, kanske snarare mera betydelsefull än en inom öfriga fakulteter inklämd, i en småstad med stor högskola arbetande lärdomsapparat, vare detta sagdt utan att på minsta sätt vilja förnärma våra gamla universitets medicinska och öfriga fakulteter som otvifvelaktigt äro mycket aktningsvärda i och för sig, — men sakna hufvudstadens hälsosamma inflytande.

Karolinska institutet anses ha sin upprinnelse dels från »collegium medicum», sedan kalladt sundhetskollegiet, nu medicinalstyrelsen, dels från »Kongl, chirurgiska societeten» som upplöstes 1757. Sitt första reglemente fick institutet 1815, och 1822 erhöll det ett nytt samt hade under tiden fått titeln »Karolinska». Nya stadgar utfärdades 1861, och de nu gällande trädde i kraft 1886.

Från och med arbetsåret 1862—63 har institutet rätt att anställa medicine licentiatexamen och är likstäldt med universitetens medicinska fakulteter. Det åtnjuter statsanslag som vid senaste statsregleringen utgjorde 145,950 kr. Ar 1882 beviljades ett särskildt anslag en gång för alla af 315,000 kr. till den nya byggnad som nu innehåller de anatomiska, histologiska, fysiologiska, farmakologiska och hygieniska instituterna. Redan 1866 invigdes ett då nytt hus, hufvudbyggnaden i fonden af institutets gård, med den patologiskt-anatomiska och kemiska institutionen. De gamla byggnader som funnos på den 1816 tillträdda tomten å Kungsholmen, det forna glasbrukets, äro nu försvunna, med untantag af den låga byggnaden på västra sidan, där biblioteket är samt två professorer och institutets amanuenser ha sina bostäder. Förmånen af boställsrum tillkommer nu mera professorerne i anatomi, fysiologi, patologisk anatomi och kemi i tur efter fullmaktsålder.

Detta läroverk, öfver hvilket Berzelius och Anders Retzius spredo oförvansklig glans och som i synnerhet den senare gjorde till medelpunkten för det anatomiska studiet i Sverige, fick sin hufvudsakliga betydelse som praktisk undervisningsanstalt genom Magnus Huss, hvilken kan anses såsom vår kliniska undervisnings egentlige fader. Vid Huss sida fann man snart P. H. Malmsten, hvilken jämte C. Santesson och Hj. Abelin fortsatte verket. Institutet har under några år lidit stora förluster. Malmsten, Santesson, Stenberg, Jäderholm, Kjellberg och Blix ha aflidit; Abelin, v. Düben, Andersson, Öhrström, Wimmerstedt och Lovén ha tagit afsked. Men unga krafter ha efterträdt dem, och med vetenskapsmän, sådane som Axel Key, nu mera institutets rektor (förr kallad inspektor), Gustaf Retzius, och, för att nämna en af de unge, Robert Tigerstedt samt flere andra, kan Sverige dock fortfarande känna sig stolt öfver en sådan medicinsk fakultet.

Emedan ordinarie professuren i medicin är förenad med öfverläkarebefattningen vid Serafimerlasarettet, håller prof. R. M. Bruzelius, Malmstens värdige efterföljare, medicinsk klinik och poliklinik på nämda lasarett, och af samma orsak förestår prof. C. J. Rossander, som går i sin mästares Santessons fotspår, såsom öfverkirurg vid lasarettet den kirurgiska kliniken och polikliniken. I sin