Sida 502
XXV. I muséer och bland konstnärer
redan i oktober 1886, till hvilken några och åttio konstnärer anmälde sig.
Så stå sakerna ännu 1889. De bildande konsternas idkare i Stockholm äro delade i två läger, det akademiska och konstnärsförbundets, och ingen medlem af det senare mottager några utmärkelser från det förra. Bland orsakerna till splittringen ingår äfven olikheten i konstriktning, den s. k. akademiska och realistiska eller naturalistiska, med en och annan släng af »impressionismen», men detta är åt minstone icke enda orsaken, knapt den mest verkande.
Konstnärsförbundet är nu ett fullt ordnadt samfund med ordförande, landskapsmålaren O. Arborelius, och sekreterare, arkitekten C. Möller, både manliga och kvinliga medlemmar till ett antal af närmare ett hundra, med tre ordinarie sammankomster om året samt extra sammanträden, då så behöfs. En särskild afdelning af förbundet fins i Paris, med Hugo Salmson till ordförande. Dess utom finnas ombud i Göteborg, Düsseldorf, London och ledamöter spridda litet hvarstädes, alla med rätt att göra sin röst gällande.
Det är ett förbund med mycket allvar, men som ej häller föraktar att njuta af lifvets glädje och därför efter hvarje sammankomst fortsätter samvaron under ett muntert sällskapslif och som firar utställningens öppnande med en festmiddag, där stämningen brukar vara angenäm och lifvad. Ofta har förbundet särskild anledning till glädje, då någon medlem utmärkt sig, och det ställer då gärna till en fest. Medlemmarna taga ej emot någon utmärkelse från akademien, sade vi nyss, men af konungen låta de gärna uppmuntra sig.
En konstnärsförbundsbroder har för öfrigt hvarken lättare eller svårare än en akademiker att sälja sina arbeten. I allmänhet säljes föga i Stockholm. Vi ha redan i ett föregående kapitel vidrört den saken. Och likväl alstras icke få konstverk i vårt samhälle. De utställas och utbjudas i nationalmuseum, i konstföreningen, i Blanchs konstsalong, i boklådorna och äfven i cigarrbodarne. Bästa marknaden göra de kanske alt annat än konstnärligt utförda taflor som säljas på Norrbro. Ofattligt, men sant är, att dessa finna köpare äfven bland personer som vilja anses som bildade samt till och med bland ganska förmöget folk. Förnämsta afsättningsplatsen för verkliga konstverk är konstföreningen. Äro arbetena af större värde, händer det, att de köpas af staten. Lyckas icke konstnären att sälja på något af dessa ställen, samlar han i hop några af sina arbeten och ställer till lotteri på dem. Det är ett ofelbart sätt, mycket säkrare än att vända sig till konstföreningen.
***
Källa: Project Runeberg ·
