Sida 263
XII. På båda sidor om ridån
vid eldsvådor. Salongen är genom fasta murar skild från scenen. Och så har man naturligtvis järnridån, en af nya Stockholms mest betryggande teaterfördelar, hvilken skötes med största lätthet af en enda man medelst ett af maskinmästaren konstrueradt hissverk.
På scenens högra sida äro också ett par klädloger, en manlig och en kvinlig, de allra förnämsta. Därifrån komma nu två lysande företeelser. Det är den sköna Elsa af Brabant och den ädle riddaren Lohengrin. Man ger Wagner i afton. Plats på teatern!
Direktören själf lemnar scenen och går, följd af teaterläkaren, dr Svanberg, både genom tjänst och personlig håg en af de ifrigaste teatervännerna, upp i första radens högra avantscen. Hrr Christiernsson och Boberg draga sig in i kulissen. Ridån går upp ... »Nu hören, Brabants frie riddersman!»
Vi tränga oss in mellan andra och tredje kulissen, tätt bak om de brabantske ädlingarne, där kormästar Edgren intagit en hög, men för salongen osynlig ställning för att vaka öfver att dessa ädlingar sjunga ut hvad de ha på hjärtat eller i strupen.
Lohengrin hviskar till oss i allra största förtroende, att han är fasligt rädd. Han rädd, denne lysande ädling, med en så ridderlig tenor! Ja, rampfeber är kronisk hos somliga. Den kan aldrig botas.
Däremot ser Telramund ganska lugn ut, ehuru det länge uppgifvits, att han är den räddaste bland de rädda. »Hvad den mannen måste vara modig, som vågar gå fram, när han är så rädd!» utropade en gång en af hans många beundrare.
En brabantsk ädling lemnar scenen, kommer ut i kulissen, drager fram en blårutig snusnäsduk och snyter sig så ljudligt, att man knapt hör detta:
Se, se! hvilket sällsynt under! Se, en svan, Se! med en snäcka nu sig närmar han! En riddare i den så högrest står.
Riddaren är en docka med ett trähufvud samt med hjälm och sköld af bleck. Svanen är också en liten dockfigur, och den lilla snäckan är af papier maché. Hela fordonet med riddare och svan drages in i en ränna på ett »sjöbräde» nära fonden och sättes i rörelse genom ett varpspel i kulissen. När ekipaschet kommit öfver scenen, är dess uppgift fulländad. Där står en stor, vackert målad snäcka af korgarbete och järntråd. På den ställer Lohengrin sig.
Äfven den snäckan drages naturligtvis af en svan, som också är af papier maché, med trähufvud och böjlig resorhals. En man på högra sidan vrider på ett varpspel, och då glida medelst fina snören, svanen och snäckan med den af elektriskt ljus belyste Lohengrin
Källa: Project Runeberg ·
