Sida 18
I. En Stockholmspromenad på 1880-talet
innanför disken hela veckan, men på söndagen veta att roa sig, som nyss förut varit på operakällaren och förtärt salta biten och nu vänta på paraden.»
»På den vänta också», fortfor stockholmaren, »de söndagsfirande butikfröknarna i nätta och smakfulla toaletter. Stockholmskan förstår sig på toaletten, antingen hon köper sina hattar hos Folckers eller Wilhelmis eller hör till dem som förfärdiga de hattarne, antingen hon åker i eget ekipasch eller i åkaredroska eller går till fots, antingen hon njuter förnämhetens eller rikedomens ljufva tillvaro eller står hos Meeths, sitter i en bank eller säljer hårnålar i en liten diversebod vid Hornsgatan... Och så kommer paraden! Det är ett söndagsnöje som ni inte får försumma, i fall ni stannar veckan ut. Den dels civila, dels frivilliga militära förtruppen är värd att skåda. Efter detta folkuppbåd marscherar en poliskonstapel med militärisk hållning och så kommer vackre Herrman — det är naturligtvis Svea garde — det vill säga regementstrumslagaren, fanjunkaren O. F. Herrman, en ståtlig företeelse i spetsen för den käcka truppen, hvars musik han leder med lika prydlig hållning som taktfast arm. Så ha vi själfva musikkåren, herrar håboister, som också kunna vara medlemmar, af kungliga hofkapellet, pipare, tallriksslagare, triangelpinglare och trumslagare i parti, och derefter marscherar den ståtliga truppen. Det där kan man se hvar dag, men bör skåda det företrädesvis på söndagen, inte så mycket för sjelfva paradens skull, som inte mera för söndagsfolket, som följer med, som tränges i Kungsträdgården och på Gustaf Adolfs torg.»
»Och på söndagseftermiddagen?»
»Då är det sommartiden inte mycket folk här i Kungsträdgården, men under andra årstider ganska lifligt, och då är middagspubliken tillökt med stockholmsjungfrurna, hvilkas fristund ofta inte börjar förr än vid aftonens inbrott. Det var en tid då våra tjänstflickor igenkändes af sina schaletter, de små hufvuddukarne af siden, men nu ser man endast undantagsvis en sådan schalett. Nu kläder äfven tjänstekvinnor sig i hatt.»,
»Och det tillåter deras matmödrar?» sporde landtmannen förvånad.
»Hvad kunna de göra åt den saken? > svarade stockholmaren. »En tjänare är väl också människa och bör ha frihet att kläda sig efter behag.»
Östgöten skakade på hufvudet, men emedan han kände sig hungrig, så frågade han efter Berns’ salong.
»Det skall ju vara det förnämsta af alt?» tillade han.
»Berns’ salong är onekligen en institution af stor betydelse»,
Källa: Project Runeberg ·
