Sida 510
XXV. I muséer och bland konstnärer
strand», »opponenternas» och »konstnärsförbundets» samt till och med konstakademiens.
Theodor Blanchs konstsalong är ett neutralt område för olika konstskolor, en plats där man på ett ställe och inom kort tid kan göra sig förtrogen med det mest utmärkande inom skiljaktiga konstriktningar, en salong, dit det öfriga Europa kommer för att visa oss hvad det i konstafseende kan ha att bjuda.
***
Det är klubb i afton. Vi befinna oss i ett långt rum, så mycket kunna vi se, till större delen upptaget af ett nästan lika långt bord, och kring detta skönjas några otydliga linier af människoanleten, som sväfva i molnen. Det är tobaksrök som bildar molnen, tunga, nästan ogenomskinliga och likväl verka de ej nedtyngande på sällskapet. Det hör man, och har man väl hunnit vänja sig vid denna molnhöljda synkrets, upptäcker man icke få glada ansigten och nästan lika många flaskor med välkändt innehåll, glas, en väldig pokal, pipor och cigarrer, alt i målerisk blandning, i fria grupper på det med karduspapper dukade bordet, redan till stor del täckt med lustiga figurer, stundens fria hugskott, behagfullt framstälda i krita och blyerts. En mera konstnärligt tilltalande bordduk torde man få söka efter. Den skäres ock sönder innan aftonens slut, och många af bitarne förvaras i klubbens samlingar, af hvilka åtskilliga för tillfället pryda väggarna jämte några medlemmars vapen, det hela en högst karakteristisk utställning.
Konstnärsklubben heter sällskapet, och af konstnärer består det, idel manlige. Klubben är nämligen så gammal, öfver tretio år, att den härstammar från den tid, då kvinnor icke ens fingo deltaga i akademiens undervisning, mycket mindre ansågos värdiga att vara med i herrarnes samkväm... Nå ja, här är fullt med manlige konstnärer.
Där uppe vid öfre bordsändan lyser ett gladt anlete, skälmska drag och kvicka svarta ögon. Det är medaljgravören Adolf Lindberg, som var sällskapets ordförande i några år, men i början af 1889 drog sig undan från anförareplatsen för att likväl vara lika glad och lika outtröttligt roande i en inom klubben mindre bemärkt ställning. Nu är det ett ännu mera markeradt ansigte som synes på ordförandeplatsen. Det tillhör professorn, frih. G. Cederström, som förde Karl den tolftes lik från Paris innan han ännu lärde oss känna marskalkinnan Booth på en fransk krog och som nu är lika god stockholmare och tänker mest på väggmålningar i nationalmuseum.
Källa: Project Runeberg ·
