Nya Stockholm

På ordförandens ena sida småler med trygghet och värdighet ett välmående anlete omgifvet af hvita lockar. Det är landskapsmålaren C. A. Fahlgren, han som förvarar klubbens skatter i reda pengar, en praktisk konstbroder, hvilken under långa tider idkade köpenskap på samma gång han var en på duken flitig skildrare af stockholmstraktens måleriska natur. På andra sidan träffa vi Carl Möller, redan förut bekant för »Nya Stockholms» vänner såsom Johannis kyrkas byggkonstnär och därjämte verksam såsom både konstnärsförbundets och konstnärsklubbens sekreterare, alltid på sin plats, alltid tillgänglig, vänlig och verksam.

Så se vi ett mörklagdt ansigte med regelbundna drag och prydligt skägg som tillhör landskapsmålaren Axel Lindman och midt emot ett lika leende som intelligent uttryck hos B. V. Adler, »rektorn», som är styresman för Tekniska skolan, men innehafvare af kungl. medaljen från 1875 och känd som framstående arkitekt, hvars arbeten kommit i synnerhet Göteborg till godo. Nu mera hör han till nya Stockholm, dit dalamannen Olof Arborelius länge hört, också en af Tekniska skolans lärare, men af den stora allmänheten känd som landskapsmålare, en kraftig skepnad med grånadt hår i mannaårens fulla kraft.

Vid vår sida slår sig ned en ung, mörklagd herre, som bytt ut penseln mot pennan och heter Georg Nordensvan, gammal kamrat från modellskolan med en stor del af de närvarande. Gammal i laget är Albert Berg, så gammal, att han redan lemnat akademien, då åtskilliga af hans grannar vid bordet ännu ej voro födda, men likväl mer än två årtionden yngre än den där herrn med hvita håret som ej är någon annan än »Palma Vecchio», med hvilken Nya Stockholms läsare förut gjort bekanskap i sällskapet Idun, en lika trogen gäst på båda ställena. »Forntid sig med framtid enar», och olika slägten af konstnärer, ända ned till de allra yngsta framtidsmännen, sitta i broderlig sämja vid hvarandras sida och äro alla lika ungdomlige. Se t. ex. på Carleman, som visst var en af klubbens stiftare 1857 och fortfarande är en af pelarne. Icke tryckes han af årens tyngd på en sådan afton. Likadant är förhållandet med den outslitlige Mandelgren.

Här är man bara konstnär, och en sådan är alltid ung. Man är hvarken akademiker eller opponent, endast glad sällskapsbroder i klubben. Så finner man, att klubbens både förre och nu varande ordförande äro akademiker, under det sekreteraren fortfarande är opponent.

Tyst! Nu skall något dryftas. Det är ännu ej fråga om sexan, ty den har nog Sörling sörjt för, utan om något vigtigt gemensamt, t. ex. om att bygga hus, icke åt andra, utan åt konstnärerna själfva.