Sida 86
Reseminnen från Kreta. Af Sam Wide. Med 4 bilder
82
SAM WIDE.
gen, som betraktar den vägfarande som ett budskap från gudarne. I byn Ajos Deka tog jag in i en förmögen bondgård samt undfägnades på bästa sätt. Bonden, hos hvilken jag bodde, hade en bakäli (handelsbod och krog), i hvilken jag tillbragte mina lediga stunder om dagen. Där fördrefvo vi tiden med att prata, röka samt dricka kaffe med konjak och mastfcha. Rummet, som var ganska stort, hade några träsoffor vid väggarna, midt på golfvet stodo trästolar, på hvilka endast värden och hans förnämsta gäster fingo sitta. Jag erinrar mig, huru jag en gång kom att sätta mig på èn af sofforna vid väggen, och huru värden mycket angeläget nödgade mig att taga plats på en af stolarna framme på golfvet. Det nytestamentliga uttrycket »sitta på stolar» såsom beteckning för en hedersbetygelse föresväfvade mig vid detta tillfälle.
På kvällen gingo jag och min agojàt öfver till bondens stuga, där vi rikligt undfägnades med mat och dryck. Sedan gingo vi till sängs — uttrycket är dock något bildligt, ty vi fingo sofva på bänkar, öfver hvilka man utbredt ett par täcken. Innan vi lade oss, kom värden in och bjöd oss en »sängfösare» under form af ett glas mastfcha. Han var nog vänlig att låta flaskan stå kvar för den händelse att vi under natten skulle få lust att taga oss en klunk. Det är det enda tillfälle, dä jag varit med om »nattbrännvin». Till min heder må dock sägas, att jag icke begagnade mig af värdens välvilja, men jag märkte, att min sofkamrat en gång under natten steg upp och tog sig ett par klunkar af den goda drycken. På morgonen fingo vi kaffe med den oskiljaktiga mastfchan. Värden fyllde våra glas, drack oss till och yttrade: »Kalm iméran nä peräso-me» (må vi framlefva en lycklig dag), hvarpå vi med handen på bröstet hög-
tidligt framsade vårt bekräftande »amin, amin».
Sedan jag besett fornlämningarna i det gamla Gortyn, bland hvilka en gammal, synnerligen omfångsrik laginskrift intager det främsta rummet, red jag på tredje dagen tillsammans med min agojat tillbaka till Herakleion. När vi kommit inemot en half timme upp i bergen, hörde vi plötsligt, huru en ryttare i galopp kom sättande efter oss. Det var en af mina nyförvärfvade vänner, en bonde från Ajos Deka, som ridit efter för att bringa mig en sista afskedshälsning. Han stoppade mina fickor fulla med apelsiner, fikon och valnötter samt räckte mig sin mun till afskedskyss. Och sittande på hästryggarna kysstes bonden Maniölis Iliåkis och jag med sådant eftertryck, att min vid dylika ömhetsbetygelser ovane häst höll på att stegra sig.
Dagen innan jag skulle afresa från Herakleion till Atén, anlände den underrättelsen, att koleran utbrutit i Konstantinopel, samt att Grekland anordnat IO dagars karantän för fartyg från Konstantinopel. Farhåga uppstod, att hela Turkiet skulle förklaras smittadt af kolera; och utsikterna att möjligen få tillbringa i o dagar i den usla grekiska karantänsstationen vid inloppet till Piraeus gåfvo anledning till sorgliga betraktelser. Lyckligtvis besannades icke dessa farhågor.
På återresan till Atén dröjde ångbåten ett par timmar på redden utanför Rétimo, det gamla grekiska Rhitymna, en stad med öfvervägande muhamedansk befolkning. Det turkiska citadellet ligger på en i hafvet utskjutande udde på den plats, där den gamla grekiska staden hade sin akropolis. Mörkret hade redan inbrutit, men jag begaf mig likväl i land med en grekisk man för att bese staden. Vi gingo från kafé till kafé. Där sutto muhamedanerna på golfvet, i dåsigt lugn,
Källa: Project Runeberg ·
