Sida 22
Örnarne på ljungen. Af Paul Rosenius. Med 3 bilder af Bruno Liljefors
22
PAUL ROSENIUS.
det utspringande brynet och hjässans gyllene spetsfjädrar äga ännu sin käcka resning.
Så var det härom dagen i skymningen som vi gingo vägen fram längs Höllviken medan ovädersmoln gråsvarta drefvo öfver himlen, svagt färgade i rosa af solnedgången, som ingen såg. Utanför i norr går hafvet med böljeskum på ljus smaragd och gråviolett, blåsvart vid synranden och närmast den vissna heden, där några får aftecknas mot vattnet, sand-färgadt öfver bankarne och purpurbrunt öfver tången. Några kråkor fara öfver oss, vinglande i vinden och regndroppet.
Hjulspåren på vägen äro polar så långt ögat ser. En hundracka gläfser utanför ljunghusen, och långt borta glimmar det till af fyren, som tändes vid Falsterbo.
Vi lämna vägen och sätta in på ljungen med kurs på storskogen, där örnarne sitta öfver natten. Det susar dämpadt genom ljung och hedgräs. En jörduggla far upp framför oss och fläktar undan, tyst och mjuk som en fjäder. Jorden blir allt mera en oredigt brun massa, och mörk står skogen mot natthimlens bleka siden mellan molnen. Vi draga genom den glesa ungskogen, där porsen står oss
till knäna och tallbuskarne stryka sina våta barrfransar mot våra kläder. Vi trampa mark, som lyser af renmossa och af naken sand. Vi gå in i höga skogsdungar mellan grenar som svänga och kvistar som knastrande brytas, hållande oss nära skogsbrynet, sökande träd pä läsidan med fria grenar och synande kronornas silhuetter mot ljusare fält på himlen. Vi känna lukten af as, när vi gå förbi hunden, som skogvaktarn slängt ut åt örnarne. Och vidare vandra vi, medan skogen susar och natten skrider och stjärnor tändas, gnistrande öfver oss och genom trädens svarta grenverk.
Men inne i skogen, där vi smyga, öppnar sig en glänta. Just som vi skola sätta öfver den, hejda vi oss plötsligt och huka oss ned på knä. På toppen af en fura midtöfver gungar en stor fågelkropp sakta af och an i vinden. Han hör en hviskning och han lyfter långsamt vingarne. Ett eldvapen riktas omsorgsfullt mot den mörka fläcken, som flyter samman med trädkronans barr, det är svårt att skönja kornet, ty siktlinien är ett formlöst dunkel. Nu har örnen bredt sina vingar — då knallar det tätt på hvartannat från båda piporna. Ett ögonblick
Källa: Project Runeberg ·
