Ord och Bild: 1897

4

seth von konow.

monitortypen blifvit så väsentligt nedsatt i stridsvärde, men intet bepansradt fartyg blifvit satt i dess ställe, en lucka i vårt sjöförsvar återstod att fylla — ja, den viktigaste luckan däri. En komité nedsattes därföre med uppdrag att föreslå de fartygscerter, som med hänsyn till sjökrigsmaterielens förändringar och landets ekonomiska tillgångar kunde befinnas lämpligast. Det af denna s. k. cert-komité år [880 afgifna betänkandet ut-

gör den grundval, på hvilken vårt nuvarande flytande försvar är byggdt.

Skulle vi här meddela svenska flottans skeppslista för innevarande år, så kunde läsaren själf jämföra och ur jämförelsen härleda en slutsats om den kraftiga utveckling beträffande den flytande materielen, som sjövapnet genomgått under 25 års-perioden. Men det vore att gå för fort mot målet och skulle hos icke-fackmannen lämna en skef föreställning om det verkliga omfånget af utvecklingen. Det är nämligen nödvändigt att äfven samtidigt medtaga i räkningen den

utveckling, som sjövapnets anfalls- och försvarsmedel undergått. Dessa medel bestå bl. a. uti kanonen, torpeden, rammen och minan,

hvilka hvar för sig i högsta grad inverkat på fartygens konstruktion och fullkomnande.

Vi återgå därföre till år 1872 för att

kasta en blick på nyssnämda förstörelseredskap. Förutskickas bör den anmärkning, att en nådig bestämmelse af år 1894 fastslår skillnaden emellan mina och torped: den förra är stillaliggande, alltså af defensiv natur, den senare rörlig, alltså ägnad åt offensiven. Såsom en följd häraf existerar officielt ej längre någon s. k. minbåt, utan endast torpedbåtar och stångtorpedbåtar. Den första af oss använda anfallstorpeden var den år 1872 från England hämtade Harvey s torped, afsedd att bogseras fram emot fienden. Denna bog-sertorped, som numera endast utgör en

första klassens kanonbåtar.