Sida 3
Från Runebergs värld. Af Werner Söderhjelm. Med 14 bilder
FRÅN RUNEBERGS VÄRLD. I 7
-i
5
ande har lyfts och fördjupats, och när han lämnar hufvudstaden, följd af beklagande och missmodig saknad, står hans karakter liksom hans världsåskådning färdiggestaltad. Snillets öfverlägsenhet och helhetens stora lugn äro bådas kännemärken. Och djupt rotad i sitt hjärta bär han en oändligt varm, man kan säga hänförd kärlek till sitt land och en fast öfvertygelse om att dess folk, hvilket han känner sig innerligt tillhöra, har makt att skapa sig en framtid själft.
Hans litterära utveckling hade på samma sätt stadgats, efter det den i ungdomen kastats hit och dit mellan olika inflytelser. De första kommo från Choræus, hvilkens visor hans moder sjungit och hvilkens familjärt-satiriska dikter han efterapade — för att visa, att han kunde göra lika goda! Under skoltiden sjunger han Bellman, kan utantill alla Fredmans Epistlar och de flesta af sångerna; då grundlägges ock hans beundran för Franzén. Ett häfte till största delen otryckta ungdomsdikter af Runeberg, hvilket förvaras bland hans handskrifter, är en intressant profkarta på de förebilder, mellan hvilka han famlat. Där finnas, jämte Choræus, Franzén och Bellman (en skolvisa på melodien af Balen pä Gröna Lund) den antika epopéen representerad, vidare de svenska akademikerna —• Runeberg hade tidigt läst Kellgren och Leopold — samt fosforismen från Atterbom ända ned till finnen Sjöström. Vid universitetet läser han icke blott andra svenska skalder, framför alla Tegnér och Lidner, hvilken senare en tid utgjorde hans lifligaste förtjusning
— den förre var det, som kändt, aldrig
— men äfven utländsk litteratur. När han i Helsingfors börjar skrifva sitt Morgonblad, känner han den svenska litteraturen lika väl, som hans åsikt om den är stadgad. För honom existera redan då under hela dess utveckling endast tre
kroksnäs.
»värkligt originela och poetiska naturer», nämligen de »oefterhärmliga genierna x-Franzén och Bellman samt fru Lenngren. Senare kommer Almqvist till och tager småningom försteget framför alla. Runeberg är färdig att »tillerkänna honom första rummet bland Sveriges skalder från alla tidehvarf», han beundrar hos honom det, som han satte högst i poesi, den stränga konstnärsblicken, lifvet, rörelsen, karakteren, klarheten i hans teckning och vidare »det eteriskt fina och svärmande i hans bilder af idéer och känslor». Och denna beundran bibehöll han, trots allt, till sin död.
För sin egen diktning och sin estetik hade han redan i gärning, om icke i ord, förkunnat den grundsats, som han mycket senare uttrycker i två brefrader, hvilka kunde sättas som motto på hela hans lifsverk:
Hela min håg är for det enkla och klara, och allt som stöter på svammel och öfvergrepp är mig motbjudande.
II.
Hvad Runeberg blef för Borgå lilla samhälle, inses af sig själft. Men har man vistats på denna ort, så har man
Källa: Project Runeberg ·
