Ord och Bild: 1897

snyders och hans taflor på nationalmuseum. 5 i9

på ett blodigt kalfhufvud. Taflan, som utgör ett parti, utskuret ur en större duk. hvilken redan på Karl XI:s tid hängde på Kungsör, har emellertid sin betydelse i vårt museum, emedan den ger en föreställning om Snyders' mästerskap i att träffa den rent vilda rofdjursnaturen hos en jakthund. Den andra djurtaflan af Snyders är en så mycket märkligare duk, hvilken till 1895 hängde i det ursprungliga De Geerska tafvelgalleriet på Finspong, där ytterligare 2 Snyders-taflor finnas, och sedan dess intagit en af hedersplatserna i Nationalmuseum, dit den kommit genom köp. Det är icke en af dessa vanliga

som bjöd storken traktering på ett sådant sätt, att blott värden och ej gästen kunde äta den och därför betaltes af storken med samma mynt. I stället för storken har Snyders valt hägern, som tyckes ha varit en af hans älsklingsfåglar och hvars graciösa gestalt med den koketta tofsen i nacken, de långa grå och hvita vingarne och hela den spanskt stolta hållningen han målade så con amore. Hela scenen är ypperligt berättad med saftig humor och säkert undvikande af frestelsen att göra djuranekdoten till en förklädd människo-anek-dot. Hur på en gång snopen och lysten sitter icke Mickel och slickar på den höga

DÖDT VILLEBRÅD PÅ ETT KÖKSBORD. OLJEMÅLNING AF FRANS SNYDERS. 7 Nationalmusetim.

scener af Snyders med jagade och jagande djur i blodig och rasande kamp utan en mera ovanlig, fredlig seen. Snyders förfriskade sig nämligen en och annan gång »mellan drabbningarne» med att utföra idylliska bilder, milda och älskvärda fantasier från ett djurvärldens Utopia, såsom en fågelkonsert (Berlin), djuren i paradiset (Louvre och Wien) eller djuren i Noaks ark (Louvre), i hvilka djurvännen-konstnären lagt ned, tänker jag mig, en mera personlig accent än i de våldsamma kampscenerna, hvilka uppstått under den öfvermäktiga inverkan af Rubens' konst och hela den kraftfulla samtidens anda. Här har han hämtat sitt motiv från Aesopus' fabel om räfven,

glasflaskan, ur hvilken den eleganta hägern, tack vare sin långa hals och näbb, helt behändigt plockar till sig en läcker ål. Räfvens tjocka bruna päls, hägerns och hans frus lätta fjädrar, ljusets blixtrande mot glasflaskan — allt är mästerligt måladt med bredd och skärpa i en lysande kolorit, och därtill kommer att scenen är infattad i ett synnerligen vackert flamskt slättlandskap med vass och näckrosor, en brun häck, ett par bondgårdar med pittoreska, höga halmtak och omgifna af tina, ljusgröna, hängbjörkliknande träd. Detta landskap med sin bruna förgrund, sina ljusgröna träd och sin i blått öfvergående, fint utpenslade bakgrund röjer tydligt sitt samband med den äldre land-