Ord och Bild: 1897

284

magnus josephson.

tus i ett »Hosanna», som klingar helt brutalt i sin något larmande extas. Glans-och färgrik i instrumentationen, alltigenom melodisk och populär är denna komposition, där man icke ens vid de fugerade ställena kan upptäcka minsta spår af torrhet. Friskheten i Södermans melodiska begåfning och klarheten i hans gestaltningsförmåga ha kanske aldrig firat större triumfer än i denna mässa, och dock är han kanske ännu mer sig själf i andra mindre kompositioner. Söderman liknar i detta afseende Schubert, att omedelbarheten och friskheten i hans ingifvelse icke i lika grad åtföljdes af den bredd i skrifsättet, som kräfves för den större stilen.

Men i balladerna, där det blott gällde för honom att med sin geniala karakteriseringsförmåga troget följa texten och kläda den i en musikalisk skrud, så glänsande och praktfull att den till och med kunde lämna texten långt bakom sig, där har han åstadkommit mästerverk, som tillförsäkra honom en plats bland musikens stormän, och det är med dem han borde ha blifvit representerad. Verk som »Vallfärden till Kevlaar», »Hjärtesorg», »Tannhäuser»

och »Der schwarze Ritter», skulle vara nog att för alltid tillförsäkra honom hans rangplats, om också icke en mängd andra smärre kompositioner funnes, hvilka äfven de ägde något af hvad man eufemistiskt brukar kalla evig ungdom, d. v. s. den längre lifstid, som tillkommer de äkta konstverken i motsats till dagsländornas inom konsten efemera släkte.

Man bör minnas hans glansfulla ode till glädjen, en af hans mest märkliga kompositioner med typiska södermanska drag både vid de brusande ställena och vid det mildt sångbara »Brüder, über'm Sternenzelt muss ein lieber Vater wohnen» (Söderman har har till en del användt andra verser af den Schillerska odén än Beethoven), vidare hans elegant instrumenterade konsertouvertyr, som dock ej tillhör hans mest originela skapelser, hans andliga sånger hvaribland finnas en så äkta pärla som den underbart stämningsmålande »Virgo gloriosa», hans melodiska och karakteristiska enaktsopera »Hin ondes lärospån», som här och där snuddar vid operetten men öfverallt bibehåller musikalisk finhet, hans musik till Peer Gynt, där han bl. a. bättre än Grieg lyckas med Peers serenad och där han äfven försökt sig på att tolka Memnonstodens orakelartade språk, hans friska och sångbara romanscykel »Digte og Sange» (till Bjönsonska ord), hans konsertdrama »Signellis färd» m', m. Det sista stycket för i sitt ofulländade skick osökt vår tanke på de tryckande förhållanden, under hvilka Söderman lefde och verkade, och hvilka icke läto honom blifva för den svenska tonkonsten allt, hvad han kunnat och bort. Många ofulländade verk vittnade vid hans bortgång om att han icke fått gifva hvad han velat, och den nationela svenska opera, som han med sin eminenta dramatiska begåfning varit rätte mannen att skapa, såg aldrig dagens ljus. I stället fick denne vår mest geniale musiker förstöra sina krafter på mekaniska göromål, som icke voro egnade att elda hans fantasi (han var som bekant kormästare vid Operan), och hans konstnärliga krafter togos mest i anspråk för smärre tillfällighetsstycken.

Betraktar man Södermans porträtt, det vanliga (bröstbild) från hans senare år, så finner man en fyllig gestalt, veka ehuru icke slappa drag och vid munnen ett njut-