Sida 305
Skandinavisk musik. Några ord med anledning af musikfesten. Af Magnus Josephson. Med 8 bilder
skandinavisk musik.
285
ningslystet veck, som skvallrar om, att han icke varit okänslig för det rent materiela. Detta icke ointressanta ansikte lifvas sällsamt af den drömmande konstnärsblicken, vemodig och djup. Hvem kommer icke vid anblicken af Söderman att tänka på Tegnérs sköna skildring af en annan svensk
sångare, på honom med »vemodsdraget öfver pannan, ett nordiskt sångardrag, en sorg i rosenrödt»?
Bredvid denna mer poetiska gestalt uppdyker ett annat ansikte, strängt och bistert, en torr och gammaldags prudentlig skepnad, som vi minst af allt skulle ha trott tillhöra den hu.noristiske Frans Berwald. Och dock är det så, ödet har sina nycker.
För öfrigt fanns det af gammaldags värdighet icke heller så litet i Berwalds musik, ehuru den mildrades af humorn och fick nytt lif af en städse uppfinningsrik fantasi, som dock aldrig fick skena öfver skacklorna utan strängt tyglades af en omutlig formlogik. Berwald ägde ett full-
komligt herravälde öfver alla musikaliska medel; hans vetande, hans skicklighet voro enorma. Se vi i Söderman framför allt den lysande naturliga begåfningen, den originelt artade talangen, så är däremot Berwald främst den på sin konst fullt säkre mästaren, för öfrigt en originel gestalt inom vår odlingshistoria äfven han. Musiker ända ut i fingerspetsarne, var han dock tidtals upp-
edvard grieg.
Källa: Project Runeberg ·
