Ord och Bild: 1897

några ord om min resa genom asien.

423

för sport och jakt än för geografisk forskning, men så mycken nytta hafva vi dock haft däraf, att deras router. kunnat kombineras med andras, och att kartan småningom blifvit alltmera detaljerad, om än icke alltid säker.

Då jag den 16 oktober 1893, rikligt understödd af konung oscar och flera privat-mæcenater, lämnade Stockholm med Centralasien som mål, hade jag

tagit en noggrann kännedom om hvad som var gjordt och hvad som ännu återstod att göra. Jag visste sålunda, att de väldiga gletschrarna på Mus-tag-ata-mas-sivet i östra (kinesiska) Pamir ännu icke blifvit undersökta, att den oerhörda sandöknen Takla-makan, som fyller hela Tarimbäckenet, icke blifvit korsad och att man alltså lika litet kunde påstå, att hela dess inre verkligen vore sandöken, som att Grönlands inre var betäckt med inlandsis — innan Nordenskiöld och

Nansen genom sina färder faktiskt bevisat detta, och jag visste väl, hvilka delar af Tibet som för européerna ännu voro en terra incognita.

En sak som också särskildt lockade mig var Lop-nor-problemet. I det föregående har jag nämt, att kineserna redan under Han-dynastien kände väl till Ta-rim-bäckenets geografi. Det har under alla tider varit karakteristiskt för kine-

serna, att samtidigt som de utvidgat sitt område, hafva de äfven utvidgat sitt geografiska vetande och att hvarje blomstring i makt har åtföljts af en blomstring i vetenskapligt hänseende, sammanhängande med kinesernas behof att registrera och ordna allt, som har något att skaffa med »Midtens rike». De kände sålunda tidigt äfven Lop-nor. Men ej heller under perioder af förfall och tillbakagång försummade kineserna de skatter af vetande, som deras förfäder bärgat, ty

MIN FÖRSTA KARAVANS UPPBROTT FRÄN GUVERNÖRENS PALATS I MARGELAN.