Sida 6
Från Runebergs värld. Af Werner Söderhjelm. Med 14 bilder
6
WERNER SÖDERHJEI.M.
fru fredrika runeberg.
land: det afsomnade 1872 vid hundrafemtio års ålder. Men det är icke blott detta som gör att epitetet »f. d. Borgågymnasist» alltid tyckts mig hafva en viss doft af vacker tradition och vördnadsvärda minnen; det är också emedan Runebergs ande under så lång tid tryckt sin prägel på detta läroverk. Det är liksom, när vi höra någon kalla sig »gammal Borgå-bo», det genast ger oss en halft afundsam förnimmelse af att han vistats i Runebergs närhet.
Runeberg hade ett för den tidens småstadsförhållanden stort och prydligt hem i Borgå, sedan han i början af femtiotalet köpt den gård, hvilken nu som ett nationalmonument tillhör finska staten och där hans boning under en längre tid omfattade flera rum än som nu visas. En lummig trädgård gaf skugga om våren och frukt om hösten och blef för de sista tio åren af Runebergs lefnad hans enda gröna sommarfröjd. Ute som inne bar allting märken af hans makas ömt vårdande hand. I omsorgen om träd och blommor var hon Runeberg en lika trogen och kunnig medhjälparinna, som hon varit det i hans arbete, särskildt då han redigerade Helsingfors Morgonblad, och som hon blef för honom en
hängifven vårdarinna och ett oumbärligt sällskap under hans långa sjukdom. Hon var från början icke glad till sitt lynne; starkt tilltagande döfhet och på slutet sorgen att se sin make kroppsligt bruten stämde ytterligare ner hennes håg, och hon kunde i vemodiga ögonblick anförtro åt någon väninna, hvad som tyngde hennes sinne. Man har begagnat sig af dylika utgjutelser i bref till att därur draga slutsatser, hvilka kulminerat i ett likställande af fru Runebergs lott med Carlyles hustrus. För att inse skefheten af en sådan uppfattning behöfver man —- om äfven muntliga vittnen skulle saknas — endast hafva sett Runebergs brefväxling med sin hustru och några andra bland hans handskrifter förvarade stumma vittnesbörd. Där finnes till exempel en vacker, sorgmodig strof af fru Runeberg, i hvilken hon klagar öfver att icke ens pingstens ljusa tid kunnat skingra hennes tunga tankar; därunder har hennes make skrifvit en annan strof med de mest kärleksfulla, nästan faderligt varma ord till tröst. Från hans sjukdomsdagar finnas där några små lappar, öfver hvilka hans vänstra hand trefvat sig fram, med möda sökande att på dem fästa enstaka ömhetsord till den, som satt vid hans sida och hade lika svårt att höra, som han att tala. Och mycket annat ännu. Ur dessa gulnade blad tyckes mig stiga en stämning, som icke kan vara osann, en bild af mycket lidande, men af stor resignation och bottenfast, tacksam och hängifven kärlek. Dock, detta är förhållanden, som snart, när Runebergs biografi föreligger fullständig, skola från kompetentaste håll få sin rätta belysning.
Särskildt om somrarna blef Borgåtrakten Runeberg kär. I trettio år bodde han på samma ställe i denna skärgård, i en leende och lummig natur med halft -inlands-, halft hafstycke, och påmin-
Källa: Project Runeberg ·
