Ord och Bild: 1897

KARL NORDSTRÖM OCH DET MODERNA STÄMNINGSLANDSKAPET.

I I I

pen på alla håll kringgärdade lif — ha i musiken och landskapskonsten funnit just det icke handgripliga, det obestämbara uttryck de behöfva för att bli lefvande, förnimbara i vårt medvetande. — Alla andra konstarters uttrycksmedel äro sådana, att de precisera innehållet för mycket. Ej ens poesien — utom i de fall, där den blifvit ren ordmusik eller landskapsmålning — har förmått und-

emotionel värld, i hvilken denna kan jubla eller sucka efter behof, så ger han också uttryck åt vår — en konstnär må draga sig aldrig så mycket undan i ensamheten, samtidens ande undgår han dock ej; den följer efter honom för att befolka hans ensamhet med sina ljusa eller mörka väsen, sina syner. Det knotiga trädet, som sträcker sina grenar mot himmelen, för hans talan; hafvet rullar

VARBERG FRÅN LANDSIDAN. KOLTECKNING AF KARL NORDSTRÖM 1895).

gå detta. Hos konstnärer som Beetho-wen och Schumann, som Corot och Rousseau har man att söka sekelandans mest typiska uttrycksformer på känslans område.

När landskapsmålaren skildrar naturens ande, så är det ej endast sin egen han därvid förkroppsligar, det är också samtidens. När han i konstverket ger uttryck åt sin lifslängtan och skapar en

hans längtan i sina långa dyningar, och himmelen är uppfylld af hans skiftande stämningar, de mörka som de ljusa. En icke konstnär, en icke känslomänniska kunde möjligen gräfva ned sig i en egoism så stenhård, att tidens ande kunde kretsa omärkt öfver hennes hufvud. För känslomänniskan-konstnären däremot är denna ande allestädes närvarande. Hur personlig en konstnär än af naturen är, alltid