Sida 621
Ellen Hartmann. Af Emil Grandinson. Med 4 bilder
ellen hartmann.
kanske det högsta hon i densamma presterat, och jag vet ej, hvad man skulle önska annorlunda, så raffineradt elegant, så betagande älskvärdt som här naivitet och intelligens, barnets nyfikna undran och kvinnans diskreta takt, det skämtsamma, uppsluppna lynnet och den spirande känslan voro blandade med hvarandra. Första villkoret vid lösningen af uppgifter som dessa är att naiviteten verkar äkta, verkar naivt, och det gjorde den då hos fru Hartmann alltid, därför att hon af naturen spelar enkelt och sannt och de rollerna ej i samma grad som några af de senare frestade till att stryka under, till öfverdrift. Vid sidan af dessa franska ingenue-roller minnas vi med stort nöje från samma period några hurtiga, präktiga nordiska flickor, som i Ernst Ahlgrens »I telefon» och i Pehr Staffs »Sveas fana» och »Ett lysande parti», samt ett par barnroller, som för fru Hartmans konstnärsbana och k. dramatiska teaterns repertoar skulle få ödesdigra följder.
Gurli i fru Edgrens »En räddande ängel» och Lizzi i Ernst Lundqvists »Småflickor» voro de två första roller fru Hartmann gaf i en genre, som sedan kallats fru Hartmanns. Och detta med fullt fog, ty hon har skapat den. Den Gurli, som vi se på scenen, har för sin tillkomst att tacka minst lika mycket skådespelerskan som författarinnan, hvilken väl närmast tänkt sig henne som en belysande biperson och menat syster Arla som hjältinnan i pjesen. Och till hvilken grad blir ej Gurli hufvudpersonen! Stycket bär för resten alla tråkiga spår af att vara en dramatiserad novell med flere små, ej samarbetade episoder; i Gurlis korta scener möter oss ett stycke lefvande lif i befriande komisk belysning. Men genom fru Hartmanns utmärkt ursprungliga sätt att gifva rollen ligger det något bakom det komiska, som griper åskådaren i hjärtat. Det är den moderna, brådmogna barnatypen, som skulle göra oss oroliga för framtiden och stämma oss melankoliskt, om ej framställningens sunda fraicheur och omotståndliga goda humör brot udden af figurens lilla innebörd af fin de siècle-depravation. Och detta är det fina draget i fru Hartmanns konst i denna roll, att hon aldrig är den mogna kvinnan som poserar med barnsligheten på ett missnaivt och kokett sätt à la Donna Juanita; hon kan lefva sig in i ton-årens känslolif och uttryckssätt och hon återgifver dem
ELLEN HARTMANN SOM GURLI I »EN RÄDDANDE ÄNGEL.»
omedelbart, käckt och naturligt. Därför ses hennes Gurli med samma nöje än i dag, femton år efter premièren, fast apparitionen ej är så absolut illusorisk nu, som när jag gick i skolan. Jag antager dock, att hon än är hvad hon då var i den rollen, en sorts kristalliserad skolpojksflamma — men lika väl som hennes konst gjorde Gurli till detta, lika väl vann hon alla fäders, mödrars, farbröders och tanters hjärtan och skratt; alla, som känt och älskat en fjorton-årig flicka, fäste sig vid Gurli.
När fru Hartmann återvände till vår seen efter en längre tids vistelse i Paris, märktes
Källa: Project Runeberg ·
