Ord och Bild: 1897

30

WERNER SÖDERHJEI.M.

t. .1.. runeberg, i"x de sista ären.

i Borgå. Hans hängande nedra läpp i Runebergs dikt lärer vara ytterst verklighetstrogen, likasom att han svor — »alldeles rysligt», såsom jag hört en gammal dam vittna, till hvars tydligaste flick-minnen veteranens dundrande eder hörde. Som ett tredje bidrag till hans personliga karakteristik, hvilket Runeberg dock lämnat oberördt, citeras hans ofantliga måge. — Otto von Fieandt hade nära släktingar bland Runebergs vänner i Borgå, och von Törnes krigföring var ryktbar landet rundt.

Sin gärd åt det svenska befälet har Runeberg nedlagt i »Döbeln vid Jutas», »Adlercreutz» och »Sandels», i det sistnämda stycket icke utan en stark släng åt hjältens lättsinne, men med en oförställd hyllning åt hans beprisade lysande tapperhet. — Den högsta ledningen af kriget har sina två bittert satiriska dikter, och i två andra bränner skalden in i sina landsmäns medvetande ett evigt förakt för den nesligaste gärning Finlands krigshistoria känner och för dess föröfvares minne. Blott den ena af dessa dikter är intagen i sägnerna, men den andra, »Sveaborg»,

var en bland de mest kända långt innan den sent omsider efter skaldens död blef tryckt. Det var icke så mycket för censurens skull som Runeberg underlät att publicera detta ljungande kväde, som icke mer af en finkänslig fruktan att såra medlemmar af den mans familj, hvars namns förbannelse hans sång låtit ljuda från tvenne folks läppar. I ett bref till Montgomery uttrycker han af denna anledning sin harm öfver att stycket i svenska tidningar offentliggjorts.

Jag nämde censuren. Till dess heder — om en slik idéassociation öfver hufvud är tillåten — länder att den visade sig uppfattande gent emot »Fänrik Stål». Endast ett par ställen vidrörde den med lätt hand. Det hade bland annat hetat i korpral Buss' graftal öfver Munter:

Ryssen dräpte han med händren som en tuggbuss mellan tändren, men i botten dock att skåda tror jag han höll af dem båda,

men förra hälften af denna version befanns, begripligt nog, icke fullt lämplig, och den utbyttes mot den, som nu står i fjärde strofen från slutet. Emellertid lärer den bekante generalguvernören grefve Berg ha yttrat att detta »imprimatur» på »Fänrik Stål» var det största missgrepp censuren i Finland begått. Grefven var icke diplomat nog att inse, hurusom ett förbud endast åstadkommit, att de andra sägnerna delat »Sveaborgs» lott och ännu snabbare än den flugit kring landet, burna af indignationens och det kränkta na-tionalmedvetandets känslor.

Runeberg själf hoppades icke på en sådan mildhet, åtminstone hvad sägnernas andra del beträffar. Han skrifver i ett (otryckt) bref till J. J. Nordström 1851: »det mesta af hvad som är färdigt för nästa häfte är af den art, att det näppeligen får publiceras här», och han tillägger, hvilket är betecknande för hans nobelt