Ord och Bild: 1897

FRÅN RUNEBERGS VÄRLD.

I 7

lojala tänkesätt: »Att utgifva något i Sverige, som vore otillåtet i 'eget land, är en utväg, som efter mina åsikter blott som yttersta nödfall kan försvaras». Huru långt ifrån Runeberg för öfrigt var att göra någon slags politik med sina dikter, bevisar ett indigneradt yttrande, som finnes utkastadt på en liten lapp bland hans handskrifter: »Det måste vara ett folk sådant som dessa referenter, som skall tro, att man icke kan sjunga om sitt fädernesland och dess vackra minnen utan att vara orolig och kannstöpa.»

Och någon rent politisk bemärkelse hafva sägnerna för oss finnar aldrig haft. Men väl en mycket stor patriotisk. Likt Runeberg älska vi de hjältars ära, som kämpat för vårt fädernesland; men dessa hjältar äro icke enstaka medlemmar af en armé, icke ens den finska armén, utan hela det finska folket själft. Det är det som kämpar, hungrar och fryser för sitt land i Runebergs dikter, dess mod och dess lidanden som han sjungit. Sägnerna äro det största monument som upprests öfver vårt folks krigiska bragder och fosterlandskärlek. Ej under om de, tack vare ännu den halft lyriska formen, blifvit för oss folksånger nära nog allesamman, hvilka aldrig förneka sin makt att tända den patriotiska hänförelsen och stärka vårt nationela själfständighetsmed-vetande. Och huru än förhållandena växlat, och hvilken än vår tanke om deras gestaltning må vara, så skall denna sångcykel förblifva en dyrbar national-skatt hos oss och som sådan i två tungomåls klädnad vårdas och äras af allt folk i vårt land.

I denna vår stämning gentemot sägnerna har en objektiv litterär uppskattning svårt att få rum — man kritiserar icke det som man nästan aldrig läser utan barnslig rörelse. Men när man tänker på hvad som närmast kunde jämföras, Bérangers visor, de tyska krigsro-

Ord och bild, 6:te årg.

mantikernas dikter och i nyaste tid De-roulèdes soldatsånger, så äro de alla dock mycket fattigare, liksom de sakna sägnernas handgripliga individualitet. Hvad Runeberg känt af engelsk-skotsk balladdiktning har kanske gifvit honom någon impuls: »The Cheavy chase» har han ju beundrat och öfversatt, och en rad ur denna öfversättning återfinnes i en af sägnerna. Men annars är distansen för stor att ens behöfva påpekas; — och stort är också steget från Franzéns »Den gamle knekten», som någon gång i detta sammanhang nämts, med dess långdragna romantik, till sägnernas säkra och sunda teckning.

När några af dikterna, i hvilka inspirationen varit svagare och ämnet obetydligare — jag tänker närmast på »Den döende krigaren», »Veteranen», »De två dragonerna» — räknas bort, så har det sig icke lätt att bedöma de öfriga komparativt. I Otto von Fieandt ser jag en stor del af krigets inre historia förkroppsligad och både segrars och nederlags orsak förtäljd; det finnes ingen enklare, mera karakteristisk och mera verkningsfull symbolik än den som ligger i Fieandts glömda pipa, hans tystnad och hans brist på matlust; och ingen af Fänrik Ståls figurer står för mig så klar och så typiskt finsk, öfver ingen har skalden bredt en djupare och mera sympatifull humor, och knappast i något stycke har han träffat en för innehållet mera målande form. I en annan art stå Döbeln och Adlercreutz som konstverk högst. Af rent lyrisk skönhet lyftes »Den femte juli» öfver alla de andra; mer än annars är här ramen — fänrikens berättelse — sprängd, och skildringen får den omedelbaraste dityrambiska flykt.

I två dramatiska alster, den högideela tragedien »Kungarna på Salamis» och familjemålningen »Kan ej», finner Runebergs produktion sin afslutning, nästan