Ord och Bild: 1897

S 8

jacob hilditch.

»Ja, Gud gifve, det ville gä så innerligen godt och väl», svarade hon, »men gå du för säkerhets skull i morgon och ta' ett par nummer till, det kan då i alla fall inte skada.»

Redan tidigt följande morgon stod Karsten Steinkroken vid bönhusets dörr; han ville kosta på sig på nytt en tio-

öring i entré och två tioöringar till lotter på speldosan.

Bönhusets dörr var ännu stängd, och han gick därför och dref fram och tillbaka på gatan; en stund satt han på en trappa, men då gick tiden ännu långsammare. Han fick hålla sig i närheten, till dess det kom folk, menade han, ty passade han inte på, kunde alla lotterna bli utsålda, och då stod han där.

Han gick fram och tillbaka i öfver en timmes tid, därpå gick han in i närmaste hus och frågade sig för. — Bazaren skulle icke öppnas förr än på eftermiddagen klockan 5.

Han gick åter ut och såg på kyrktornsklockan. Uret visade endast nio, alltså åtta timmar att vänta.

Han dref omkring i staden hela dagen, törstig och svulten; det gällde bara att hålla ut och icke förstöra de trettio örena.

Litet före fem stod han åter framför bönhusets dörr, och så snart dörren öppnades, lade han sin tioöring på bordet och smet in.

Han stod vid lotteribordet, som dosan stod på, redan innan den unga damen intagit sin plats. Med allvarsam röst begärde han två lotter på speldosan och såg noga efter, att den unga damen skref in hans namn i boken, därpå stannade han en god stund och betraktade speldosan där den stod, tyst och utan att väcka uppseende: »Herre Gud, om han kunde få taga den med sig hem till Steinkroken!»

På kvällen sutto han och Ane Maren och pratade tillsammans om speldosan. De kommo öfver ens om, att i regel skulle den ha sin plats borta på dragkistan — så vida inte Karsten gjorde en hylla åt den mellan fönstren — men nälden spelade, skulle den stå midt på bordet. Och Karsten somnade om aftonen med stärkta förhoppningar om speldosan.