Ord och Bild: 1897

564

ernst did ring.

Mikko skrattade till vildt, där han stannat. Han slog med stafven omkring sig som för att hålla någon ifrån sig, och han skrek: »Djäfvul! Hvita djäfvul! Skratta inte! Dö!» Mikko stormade i väg på skidorna, under det fradgan stod honom om munnen och förbannelserna hojtade i fjällen omkring. Ögonen lyste på honom som på en varg, och svetten dröp nedför pannan, medan han ideligen skrek och slog med stafven kring sig och med en förfärlig fart rutschade nedför. Några gånger vacklade han och fick jämnvikten igen, men till slut kommo skidorna i kors, och Mikko gjorde ett par volter i luften, slog mot något hårdt och svimmade.

När han vaknade igen, satt han länge och stirrade fånigt mot söder, där en röd ljusning började komma tillbaka.

Mikko nickade mot gryningen och drog sina skidor ur snöväggen, där de lågo inbäddade. När han så skulle resa på sig, fick han se, att det var något, märkvärdigt med den där snöväggen längre bort.

Han snörde af skidorna och plumsade fram genom drifvorna. Det såg ut som trä — Mikko kände sig för med handen, och så, som det skulle varit den

naturligaste sak i världen, fick han fatt i en dörr och skuffade upp den.

Mikko stod inne i en liten mörk trähydda, blottad på ljus, så när som på det, hvilket föll in genom dörren, som Mikko lämnat på glänt- efter sig. På golfvet låg det fullt med snö, och en stor drifva hade yrt upp kring en kamin. Längs sidorna skymtade det britsar, och dit kraflade sig Mikko och lade sig, sedan han lyckats få igen dörren.

Mikko låg vaken länge. Ibland knäppte det till i trävirket, när kölden bet i stockarna, men Mikko tyckte han hade det så varmt och godt. Han låg alldeles stilla och småskrattade för sig själf och såg på en smal, röd strimma, som föll in genom någon spricka och drog ett streck af blod midt i det svarta mörkret.

Ute blef det allt kallare, och när natten kom igen och den bistra kylan trängde in i kojan, där Mikko låg, hade han ännu inte rört sig, sedan han liksom i sömnen stoppat munnen full med mossa, som legat kvar på britsen.

Kylan kom kall som stål och vandrade omkring sofvaren därinne hela natten, och när den timslånga gryningen, som aldrig blef till dag, återigen blodade fjälltopparne, låg Mikko i en blek sömn.