Ord och Bild: 1897

5i8

john kruse.

FRANS SNYDERS. HUFVUDET ETSADT AF A. VAN DYCK, DET ÖFRIGA GRAVERADT AF J. NEEFS.

iius och Paul de V.), själfva barnlösa, gjorde upp för fördelning af sin betydliga förmögenhet, ser man dem med mycken kärleksfull omtänksamhet ihågkomma sina fränder och vänner samt de fattiga, hvarjämte kollegerna i Lukasgillet fingo 70 gulden, af hvilka de strax använde 40 till att göra sig en glad stund i ett värdshus. Alltnog, det lilla man känner om Snyders bestyrker det intryck hans porträtt göra och som på tal om v. Dycks härliga dubbelbild af Snyders och hans fru i Kassel beskrifves af Max Rooses på följande vackra sätt: »Han har ett påfallande fint hufvud med brunt hår och skägg af samma färg, ansiktet är magert, draget öfver ögonen är drömmande, och på det hela ser han ut att vara likaså svag till hälsan som godhjärtad. Det ljusa, rena ansiktet upplyses likasom af en mild inre låga, som är själens adel, den högre anden, som strålar igenom det bräckliga kroppsliga omhöljet. Själs- och kroppstillstånd stå tydligen att läsa i denna genomskinliga gestalt, som är anspråkslös i hållning och färg, stilla och

dock liflig, full af enkelhet och på samma gång förnämhet.» Liksom många människor med »bräcklig sundhet» blef Snyders en gammat man. Han dog 78 år gammal 1657 efter att i 10 år ha varit enkling.

Af denne mästare, hvilkens flesta arbeten befinna sig utanför hans fädernesland — det högsta antalet på ett ställe utgör i Madrid 23 och i Petersburg 16 —, äger vårt Nationalmuseum 4 arbeten, af hvilka 2 stilleben och 2 djurbilder. Det ena stillebensstycket är synnerligen typiskt i sitt stora format och hela det präktiga dekorativa arrangementet med det i midten upphängda bruna rådjuret, den klarröda hummern på sin blåhvita Delf-ter-tallrik, den gråa hägern, det mörka vild-svinshufvudet, knippan af brokiga småfåglar, den förgylda skålen med drufvor, sparrisen, kronärtskockorna och apelsinerna — och så, kring allt det döda, några små djur, som bryta stillheten med sitt lif, en gråbrun liten apa, hvars putslustighet tyglas af en kedja, samt en blågrå papegoja, som retas med en skällande hund. Vill man se, hur typiskt ett dylikt stilleben är, behöfver man blott kasta ögat på det stora stycke af Snyders' lärjunge Jan Fyt, som hänger helt nära i samma sal och där man återfinner en god del af ingredienserna i Snyders' tafla, från rådjuret i midten till hägern och småfåglarne nedanför. Fyt har dock utelämnat både frukterna och de lefvande djuren och genom att placera sina döda djur ute i skogen mot en bakgrund af träd och hänga upp ett praktfullt rödviolett skynke uppnått en mera enhetlig dekorativ effekt, under det Snyders' tafla gör ett mindre beräknadt, mera osökt, naturligt intryck. Det andra af Snyders' stilleben, som hänger i ett af kabinetten vid sidan af franska salen, är betydligt mindre och består helt enkelt af en smärt förgylld skål med några grenar af hvita och blåa drufvor stående i en nisch och nedanför omgifven af litet blåhvit fajans, ett par kristallsaker, några fikon, granatäpplen och apelsiner. Den lilla taflan gör ett synnerligen elegant, fint och ändock friskt intryck och påminner i mitt tycke om franska 1700-tals-stilleben, sådana Nationalmuseum äger dem af utsöktaste slag (Desportes och Oudry).

Hvad Snyders' djurtaflor i Nationalmuseum beträffar, är den ena icke särskildt märkvärdig. Den föreställer en hvit hund, som sätter sig i försvarsposition mot en kollega, hvilken synes ämna störa honom i hans frosseri