Sida 593
I österled. Af Sven Palme. Med 7 bilder
hvad Finland hade skönast och drömde icke, att Valamo dock skulle i underbar stämning och naturens skönhet öfverträffa äfven det, som vi dittills ansett stå högst.
FRÅN PUNKAHARJUS ÅS.
Vi lade ut från bryggan i Sordavala, passerade en vacker liten skärgård och sågo snart framför oss den vida vattenspegeln, som vid horisonten flöt tillsammans med sommarhimmelens blå. »Hafvet», som Ladogas strandbyggare älska att kalla sin sjö, låg framför oss. Intet land kunde upptäckas, så mycket mindre som en lätt regndimma drog sig tillsammans. Då förtonar genom dimman ett mörkblått moln, som efter hand tar gestalt af en ö eller snarare en ögrupp. Det är Valamo. Det regnar något, och sjön är orolig och »krabb». Vi möta större och mindre seglare, stundom af ganska egendomlig form, bland dem i främsta rummet de s. k. soimorna. Se där en soima, bred i bogen och hög i aktern, med tre master. Som en stor pråm med segel länsar den tungt undan för den enda vind, som den kan begagna, nämligen akterlig. En soima kan nämligen icke kryssa, hvarför det händer, att ett dylikt utomordentligt fartyg, utan att komma till målet, kan få upprepade gånger hålla på med att länsa undan från den ena sidan af sjön till den andra. Nu framträda småningom allt tydligare Valamos mjuka skogskonturer, och när solen med en gång börjar titta fram genom dimman, reflekteras hennes strålar helt plötsligt af gyllene kyrkkupoler. Snart se vi allt flera detaljer. Se där en kyrka
Källa: Project Runeberg ·
