Sida 594
I österled. Af Sven Palme. Med 7 bilder
på udden med kupol i silfver, skimrande i solen, och där längre bort en hel stad af torn med kupoler i klaraste blått och däröfver gyllene spiror. Och där ännu en kyrka, och där midt i skogens saftiga grönska åter en gyllene kupol. Vi svänga om udden. En vik med höga klippstränder öppnar sig för oss. Till höger öfver de nästan lodräta klipporna med deras tusen hålor och klyftor hänger furuskogen mörk. Till vänster varseblifva vi välskötta parker och härliga trädgårdar närmast stranden men strax där bakom den branta, mörkbruna, mossbeklädda klippväggen, och däröfver se vi klostrets bländhvita murar, dess tinnar och torn och kyrkornas klarblå kupoler och spiror i guld. Längst inne i viken står den friskaste löfskog, en lugn och leende bakgrund.
På stranden råder ett rörligt lif. Män, kvinnor och barn syssla med sitt resgods, färdiga att afgå med vår ångbåt, som efter en stund fortsätter resan till Petersburg. Det är ryska muschiker i tarfliga vadmalskläder, det är stadsbor, i svart lifrock, vida byxor och höga stöflar samt röd halsduk och den traditionela mössan, det är personer ur alla samhällsklasser och från alla håll, troende ryssar, som varit i Valamo för att bedja vid helgongrafvarne och få förlåtelse för begångna synder. Nu draga de lyckliga hemåt igen, vissa att en eller annan liten synd just icke betyder så mycket, då det ju är så lätt att resa till Valamo. Och midt ibland denna brokiga skara röra sig munkar, många i tal. Några stå stilla eller gå högtidligt omkring i känslan af helighet eller hög värdighet, andra hjälpa gladt och beskäftigt till med resgods och annat. Vi stiga i land, och ett par munkar taga som vanliga bärare vårt bagage och lasta det på en vagn. Min reskamrat vänder sig på ryska till en munk, som ser vördigare ut än de andra, en äldre man, hvars feta händer eller klädningsfåll en andäktigt bugande menighet litet emellan och allt under vårt samtal samt utan att han själf låtsas märka det vördnadsfullt kysser. Min vän frågar honom om vägen till hotellet. Förmodligen tycker han, att vi se hyggliga om också just icke rätttrogna ut, hvarför han ger en order angående vårt resgods åt ett par munkar samt låter oss sitta upp i en rysk droska, dragen af en svart, skummande, ifrig trafvarehingst, körd — naturligtvis — af en munk. Det bär af med svindlande fart, och snart stå vi i hotellets vestibul, klosterön har nämligen sitt hotell, en kolossal tvåvånings stenbyggnad med ändlösa korridorer, hvardera med dubbla rader rum eller rättare celler.
Inom kort voro vi installerade i vår cell, ett litet aflångt, hvitrappadt, mycket snyggt rum med hvälft tak. Möbleringen utgjordes af tre sängar, tre stolar och ett bord, allt snyggt, om än ytterst enkelt, sängarna försedda med en tunn, trähård madrass, kudde, filt och ett lakan. Hvad kunde man mer begära i en klostercell?
Vi följdes upp af en munk med fina anletsdrag, vänlig, allvarlig blick ur ett par stora, blå ögon, ett präktigt svart helskägg och yfviga, långt ned på axlarne hängande svarta lockar. Brat’ (broder) Mikael blef sedan vår trogne uppassare, ciceron och hjälpare. Han talade finska och äfven något svenska, var angenäm och intressant att språka med samt var en fin och hygglig man, som med en viss nobless bar upp sin dräkt. Denna bestod af en lång, till halfva underbenet räckande, svart kaftan med bälte om lifvet, ett par vanliga ryska, veckade långstöflar på fötterna och en svart kalott, hvars fyra sömmar gingo ihop i en spets midt uppe på hufvudet. Detta, sade han oss, var novisernas dräkt. Munkarnas skilde sig endast genom mössans
Källa: Project Runeberg ·
