Sida 231
Skånsk vår. Af Paul Rosenius. Med 4 bilder af Bruno Liljefors
SKÅNSK VÅR.
215
ö — itt, o-itt, 01'tt, o — öitt; med sista ljudet gjorde hon en voit och lät sig falla, tumlande, mot jorden; men innan hon nådde den, tog hon åter luft under vingarne, flög fram ett stycke och sänkte sig mot marken, där hon fällde ned sina rosaröda ben och hastigt drog in de ett ögonblick spända vingarne.
Långt borta, på andra sidan af mossen, synes en hop spridda, gråa kroppar. Det är betande vildgäss. Nu lyfta de, kacklande. Svärmen drages ut på längden, formar sig till en lång horisontal linie, som höjer sig och smalnar och under bortdöende kackel blir till en tunn tråd. Och snart synes icke heller den. Endast gulbruna ängar och naken jord, rödgrå i eftermiddagens varma ljus, och det disiga, ljusa blå, som beslöjar slätten mot synranden, där jorden sjunker in i himlens blågråa bård.
Jag vandrar hem efter landsvägen, medan solen går ned. En kornlärka sitter klumpigt balanserande på telegraftråden och låter höra sitt ideliga si-si-li, si sili-si. Genom de fuktiga markerna draga dikena som strömmar af guld. Öfver guldet ila, med glans som af rullande kvicksilverkulor, vattenskalbaggar, härs och tvärs. Och öfver dem dansa årets första myggor.
Ännu i skymningen kväka grodorna. Den ena svarar den andra. Det blir en hel orkester, en de tunga, jordbårna drifternas konsert från döfva strupar.
Från aflägsna gårdar ljuda byrackors oförtrutna skall. Och när mörkret faller på och en kylig natthimmel rufvar öfver jordens svarta vidunder, då tonar ännu vårens oro i vipornas rop från åkrar och ängssänkor.
III.
Vid synranden resa sig mörkblå molnväggar med vidhängande ljusgrå, sönder-rifna tappar. Töcken draga öfver solen, och regn faller i strömmar. Men blåsten
STENSKVÄTTA.
sopar åter rent för rymdens blåa vidder, och allt ligger i ljus och glans — slätt och bruna skogar.
Från knastiga stammar, mörkfläckiga af mossa, breder sig ekarnes grenverk, täckande i sitt nakna armod bokruskornas kanelbruna underskog. Bländande skarpt belyser solen de gamla styfva boklöfven och, mellan bjärta skuggors strimmor och figurer, markens tofviga, torra gräs och dess skrumpna ormbunkar. Men vid skogskanten tränga fram ur det förgångnas virrvarr svalörtens saftiga blad, vårlök och Pulmonarians knoppande blå och röda blommor. Längre in i skogen taga bokarne vid. Raka askgrå stammar med här och där ett litet stänk af fjol-årslöf och deras kronor högt i sky. När himlen är mulen, står skogsdjupet i dunkelt purpurgrått mellan stammarnes pelare, och spöklikt smyga kajorna kring sina hål i träden. Men när solen faller på, är det festdager under bokarne. Det lyser upp från markens violett-bruna löf-lager, och skärande skarpa springa skuggorna fram af stammar och svängande kronor. Och det sjunger däruppe i kronorna, svarta mot hvita skyar och blå-blå himmelsfält eller höljda i ett ljus-
Källa: Project Runeberg ·
