Sida 230
Skånsk vår. Af Paul Rosenius. Med 4 bilder af Bruno Liljefors
2 214
PAUL ROSENIUS.
På ängar och trädor lägga mullvadarne upp sina luckra jordkullar. Och på dikesbranten lyser en tidig Tussi-lago.
På stengärdet guppar en stenskvättas hvita stjärt, och kring kyrktornet glamma kajorna.
Och fem stora hvita fåglar, svartvin-gade med röda ben och näbbar gunga långsamt fram öfver slätten.
Mot den disigt blåvioletta ijärrdagern teckna sig landsvägars och vallars stubbade pileträd. Deras kvistverk brinner med kopparglans i solen. Och purpurreflexer falla öfver råkornas blåsvarta fjäder, där de, tätt öfver markerna, skränande draga sig samman mot bondgårdens almar med de hundrade redena.
Hälsad med jubel vare du, o vår, när du så kommer med sus af marsvind öfver stilla väntande, trängtande, oändlig jord! Hell dig och din säd, du drift-bringande, du andetändande vår!
Hälsad med andakt vare du, när marsdagen kvällas och i trädens toppar sta-rarnes vingar dallra och deras strupar spännas öfver skimrande bröst, vända mot solnedgången!
Hälsad med andakt vare du, när din aftonhimmel tänder sina skära färger och sin underbara klarhet, smeker buktande jordlinier och höljer kullarnes nakna te-gar och spirande vintersäd i dunkel lila, i terrakotta och i guld!
Hälsad med andakt vare du ock i skogsdungars skymning, där under tjärnens mörka vatten starrgräset spirar ur bädden af sjunkna fjolårslöf, där hasseln står full med hängen och ekarne skjuta knoppar!
Och välsignad vare du, när de mörka snårens mörka fågel, koltrasten, som skymtat solglöd mellan svarta grenar, flyger upp i ekens topp och låter ljuda sin gälla skälfvande, vilsna hymn åt dig!
II.
Jag andas doften åfjord — den åtrå-väckande, råa andedräkten af träskjord i groning.
Framför mig breder sig den stora mossen — ängars raggiga, gamla gräs, vattenströmmars och vattenspeglars blänk bland årets första, saftiga ågräs.
Därute har vattnet ro. Men i å-rän-nan invid mig, som i villande bukter skär igenom den sanka marken, flyter vattnet rastlöst fram. Brunsvart rullar det öfver strömbäddens dunkelgröna nate; utan ljud spelar det på å-kantens öfverhängande grässtrån; kyligt sveper det kring utskjutande grupper af fjolgammal vass eller kring en liten videbuske, där en och annan silfverullig hängeknopp klädts i sin gula gloria. Öfver speglade blå himmelsfält och oroliga skyar är där ett ständigt glimmande spel, fåror och strimmor efter strömmens sugning, malströmmar och hvirflande gropar.
En man i bara skjortärmar stakar sig fram genom vattenlabyrinten på en flatbottnad eka. Emellanåt låter han sig glida med strömmen. Han är ute och vittjar sina »hommor». När han lyfter på dem, sprattla mot nätet gäddor och aborrar och glänsande ört.
Stillheten är vid som jorden. Svagt tränger då och då ett ljud från lärkorna uppe i rymden. Skrämmande hviner det, när en starflock, som gått på maskplockning, plötsligt flyger upp och med ett skirrande gny svärmar bort öfver ängarne. Det skar som en ångests länge återhållna men brustna klagan när vipan skriade. Länge stod hon tyst bland mossens gröna gräs. Eller sprang hon till några steg och stötte hastigt näbben i marken. Buken och kinderna lyste hvitt och ryggens gröna skimrade. Så lyfte hon på svarta, rundade vingar, flög ett kort stycke tätt öfver marken, höjde sig rakt uppåt, höll inne och utstötte sitt
Källa: Project Runeberg ·
