Sida 600
I österled. Af Sven Palme. Med 7 bilder
framför hvarje dörr upprepade kallelsen, men redan klockan half fem kom Mikael in med sin rykande samovar. Vi stego upp, drucko té och gingo upp i den öfre, höga och rymliga kyrkan, som för icke fullt tio år sedan med utomordentlig prakt uppfördes midt ofvanpå den andra, gamla och låga kyrkan. Vi åhörde en stund den talrikt besökta morgonmässan och ilade upp för trapporna till tornets högsta höjd, långt öfver den stora kyrkklockan, hvars mäktiga ton höres på 40 kilometers afstånd. Hvilken härlig syn! Valamos ögrupp i morgonbelysning med vikar och sund, trädgårdar och skogar, med kyrkkupoler, som här och där glittrade fram ur skogens grönska, likt juveler i omfattning af smaragder. Och rundt omkring låg hafvet med en svag antydning af land endast norrut.
MAGNUS SMEKS GRAFVÅRD. HANDTECKNING AF EN MUNK I VALAMO KLOSTER.
Men ångbåten kallade. Vårt resgods var redan nedburet. Vi gåfvo några mark åt klostrets almosemottagare, annan betalning ges icke, drickspenningar mottagas ej, och snart voro vi åter ute på Ladogas hoppande böljor i en liten nätt, tvåmastad ångare men med en väldig soima på släp. Vi svängde om udden förbi den sista kyrkan, våra båda besättningar gjorde en sista bugning och ett sista korstecken, och Valamo började att försvinna i fjärran. Vår kapten, brat’ Anthony, stod med utseende af en skäggig vikingahöfding vid rodret, och hans besättning, äfven de munkar, däribland en f. d. rysk officer, gjorde sitt bästa. Men tack vare soiman tog färden dubbelt så lång tid som vanligt, och vi undrade storligen, om icke German och Sergej, när de stäfvade fram mot sitt efterlängtade mål, seglade fortare på sin historiska kvarnsten än vi under denna vår återfärd till fastlandet.
Slutligen nådde vi fram. Och då vi ändtligen, efter mera än ett dygns fasta, sutto vid en god frukost, kommo vi öfverens, att färden varit »angenäm och högst intressant» och att vi snart skulle förnya den, men då — med matsäck.
Mitt Valamobesök är nu ett minne blott, ett minne, där resans små besvärligheter icke intaga något som hälst rum, men hvilket är helt uppfylldt af den friska, underbara stämning, som hvilar öfver det gamla klostret med dess orientaliska prakt midt i en nordisk natur, med dess fromma, mässande munkar, som samtidigt äro flitiga handtverkare och landtbrukare, med dess härliga omgifningar och, öfver allt detta, det blida, ljufliga lugn, hvaraf vi, sekelslutets oroligt jäktande söner, stundom känna ett så starkt behof.
Källa: Project Runeberg ·
