Sida 592
I österled. Af Sven Palme. Med 7 bilder
andra finska sjöars vatten, som från norr och väster genom långa smala älfdalar, mellan branta bergväggar gjutes ut i Ladogas djupa vikar. Dit rinner sakta från det obekanta fjärran i öster Onegas från fyra tusen andra sjöar hopsamlade vattenmassa. Dit leta slutligen genom glest trädbevuxna sumpmarker Ilmen och ännu många sjöar i det sagorika Novgorod sin väg.
I sagornas morgongryning låg Ladoga i mystisk dimma. Människans fötter hade ännu icke trampat de öde stränderna. Endast väldiga skogar speglade sig i vattnet. Men långt ute i dimman förtonade konturen af en klippö, som djärft och ogästvänligt höjde sig ur vågorna, och därifrån stördes ödemarkens tystnad stundom af underbara, hemska ljud; ty onda andar hade där sin boning och förde med trolska nymfer sin lek, och så hade det varit alltifrån den tid, då det onda först kom hit på jorden.
Men långt nere i söder vid den solbelysta helleniska arkipelagen fanns ett grekiskt munkkloster, som från Atos’ udde blickade ut öfver Medelhafvets blå böljor. Där funnos många heliga män, men få kunde dock i helighet mäta sig med två af dem, German (=Herman) och Sergej. Dessa bägge fingo nu den ingifvelsen, att de skulle föra korsets lära till den fjärran norden, och de töfvade ej utan begåfvo sig skyndsamt i väg. Lång var seglatsen, och underlig var farkosten, ty de seglade på en kvarnsten. Men slutligen kommo de ut på Ladogas vatten. Och dimman skingrade sig, och vattnet låg solbelyst framför dem. De landade på klippön midt i sjön, och med korset höjdt gingo de fram mot de förtappelsens väsen, som dittills haft sin hemvist därstädes. Och se, de onda andarna flydde förskräckta till Sortanlaks och nymferna dolde sig skrämda i vassen vid Impilaks. Men German och Sergej slogo ned sina bopålar på Valamo, så kallade de ön, och grundade där ett kloster. Och Ladogas stränder befolkades småningom af idoga svenska och finska bönder, de onda andarna fördrefvos och bosatte sig österut, och af konstförfarna munkhänder förvandlades under böner och mässor Valamos klippö till ett blomstrande himmelrike på jorden. När German och Sergej slutligen dogo, byggdes öfver deras grafvar den heliga Preobraschenska kyrkan, där de af troende munkar och pilgrimer ännu i dag tillbedjas.
Så är sagan om uppkomsten af det stora, lysande Valamoklostret och om dess skyddshelgon German och Sergej.
***
Den som till Valamo styr sin kosa kan välja mellan ganska många utgångspunkter. Han kan gå ombord på en af Ladoga-ångbåtarna i Petersburg, gå uppför Nevan och förbi det gamla märkvärdiga och omkämpade Nöteborg, ryssarnes Schlüsselburg, ut i Ladoga. Eller kan han välja någon utgångspunkt på finska stranden, främst bland dem den af Per Brahe anlagda lilla staden Sordavala. Från Sordavala gjorde jag och mitt sällskap vår klosterresa.
Vi hade nyss förut genomfarit Savolaks’ steniga högslätter. Vi hade gjort en härlig färd öfver blå Saima-vatten, dubbelt tjusande i augustimånens glitter. Vi hade känt medeltidsstämning gripa oss med underlig makt i Olofsborgs fasta tornhalf. Sist kommo vi från den mångbesjungna Pungaharju-åsen, hvilkens äkta finska skönhet är oemotståndligt hänförande. Vi hade sett, trodde jag, allt
Källa: Project Runeberg ·
