Ord och Bild: 1897

vilse.

23

länge glödt vid horisonten, hvaremot Mikko åkte, men ännu gledo hans skidor med oförminskad fart. Några gånger hade han stannat för att hvila, och en gång hade han lyckats få korn på litet vide och koka sig kaffe af det sista han hade.

Mikko åkte och åkte. Upp och ned, upp och ned gick det; ibland rusade han i väg utför branterna, så snön yrde omkring honom; ibland krälade han långsamt som en sengångare uppför stigningarne. Morgonrodnaden blef till aftonrodnad utan att solen visade sig. Den låg där långt under horisonten och kastade ett blodrödt skimmer öfver molntapparne, som seglade högt upp på himlen.

Så länge det röda skimret dröjde vid horisonten i söder, kände Mikko sig stark, och hans krafter liksom hämtade näring af detta varma ljus, som lyste därborta, där han visste att det fanns människor och mat; men när aftonrodnaden kol-nade och natten kom med sitt blåa mörker och sitt norrsken och sina stjärnor, sjönk Mikkos mod.

Inför tystnaden i natten blef Mikko liksom spökrädd, och han väntade när som helst, att det skulle komma någon smygande genom natten. När han kastade sig ned på snön för att hvila några minuter, böjade han fundera, om det inte var hämnden ofvanifrån, som kom öfver honom. Ju mer han tänkte på det, desto mer öfvertygade han sig själf därom — det var naturligtvis därför Pekka och Pinni, störtat genom snöbryggan — det var därför snötjockan tog Jakkola, och nu var han, det kände han på sig, dömd att förgås som en liten lus i detta väldiga vinterkalla snöhaf. Huh!

Mikko skakade till där han låg och tog sig om magen. Därinne gnagde fjällråttan värre än förut, och Mikko tyckte, att magen brände som eld och att

någonting skrapade i strupen som hvassa klor. Han tog en handfull snö och stoppade i munnen. Det var kallt som is, men när snön smälte och Mikko sväljde, slutade skrapningarne i strupen, men gnag-ningarne i magen slutade inte. Ett par gånger höll Mikko på att falla i sömn, men hvarje gång hindrade hungern honom därifrån.

Mikko reste på sig. Hade han inte haft stafven att stödja sig på, hade han tumlat omkull, så svindlade det för hans ögon, och det stora snöfjället framför, som han förut hållit kurs efter, vickade till, som om det höll på att falla. Han bet ihop tänderna, knep till om stafven och gaf sig i väg igen.

Hur länge han åkte, visste han icke. Framåt gick det alltjämt utan rast, utan hvila. Det stora fjället, som höll på att ramla, när han gaf sig i väg, hade han nu bakom sig, och framför honom lågo andra fjäll lika höga med spetsarne in i himlen.

Hvad tjänade det till att hålla på? Han skulle aldrig hinna fram, aldrig få se människor mer — aldrig någon, utom den där, som kom åkande bakom honom.

Micko vände sig om.

Så långt ögat gick, syntes inte ett lefvande väsen, och ändå hörde han någon, som kom farande i den blåhvita natten bakom honom, och den där någon åkte i kapp Mikko och började prata med honom: nu Mikko är det slut med dig -— slut; — Värker det i knäna? Det går snart öfver, mycket, mycket snart — — bara du lägger dig ner, så har dti det så varmt och mjukt — varmt som i en säng, rent och fint -— där sofver man så godt — — Har du inte gjort något ondt? nej — hvem har det, när en ska' till att dö ---Hä! Känner du igen mig? — Mins du lappvisten, du? — Haha! — —