Sida 608
Vilse. Af Ernst Didring
562
ernst did ring.
Långt, långt bort ifrån kom ropet igen, försvagadt till en hviskning, som susade fram genom snödimman, men nu kom det bakom honom.
Mikko skälfde till, och så med ens förstod han, att alltihop vara bara ett narrspel, att det var dessa förbannade fjäll som lekte med honom där inne i dimman, och som stodo och ropade rundt omkring i denna ohyggliga hemskhet, som den osedda men anade faran ger åt en öfvergifven människa, som står i ett haf af snö och ropar in i evigheten.
»Jakkola! Jakkola! Hjälp!» skrek Mikko, skrek tills det svartnade för ögonen, skrek som en vansinnig, som ville döfva sin egen ängslan, skrek bara för att fä ljud ut af denna fasansfulla ensamhet, som smög omkring honom därute i töcknet och liksom ville kväfva honom med dessa oändliga snöflingor, som oafbrutet sjönko ned på honom.
Så med ett tystnade han och föll hjälplös ihop i drifvorna, och medan han liksom dvalade bort hörde han sina rop eka i fjällen och mumla och dö bort.
Efter en stund vaknade han till lif igen, och med det vaknade äfven en rest af energi. Han snörde af sig skidorna, gräfde en håla i snön och kröp in och somnade.
Han vaknade vid, att det var någonting, som tryckte honom på bröstet. Det var alldeles svart omkring honom, och den första tanken, som for genom honom, var den, att han var död och låg i sin graf. Ett ögonblick kämpade han med en tyngande dåsighet, ville resa pä sig och slog hufvudet mot något mjukt ofvanför sig.
Då stod det klart för honom, hvar han var. Han sparkade till med foten och då kom en ljusstrimma in i mörkret, där han sparkat. Han kraflade sig ut.
Ute hade det klarnat, och på himlen rullade norrskenet i gröngula lågor upp
mot zenit. Hvart han såg, stodo hvita fjäll omkring honom och tornade upp sig mot den blåa natthimlen som snöiga giganter.
Mikko ruskade på sig. Han kände hur han började frysa, och det sög i magen på honom som om en fjällråtta skulle legat och gnagt därinne. Han satte si^ på huk vid skidorna och öppnade sin konte.
En enda liten köttbit fanns kvar på renbogen han stulit i lappvistet. Han tvekade en stund och vägde bogbenet i handen, men till sist gick han löst på det med knifven.
När han fått köttsmulan i sig, stoppade han snö i munnen för att släcka sin törst. Så packade han ihop, stack den afgnagda renbogen i snön, spände på skidorna och såg sig omkring.
Hvart skulle han åka? Att leta efter Jakkola tjänade ingenting till. Nu gällde det bara att åka mot söder och få tag i människor.
Mikko såg på norrskenet.
Bortom ett par väldiga fjäll rullade det upp som kolossala flammor af gult, rödt och grönt, slingrade sig som gyllene ormar upp mot himlen och slocknade rätt öfver hufvudet på honom; knappt hade de slocknat, förrän andra lågor bröto fram öfver fjälltopparne och rullade samma väg, skiftande i färg, och ytan pä det stora snö-hafvet, som bredde ut sig från Mikkos fötter ända bort mot fjällen, dallrade som silfversträngar i rörelse.
Mikko vände ryggen mot norrskenet och satte kurs mot söder.
Snön var lös, fast det var bitande kallt. Ibland gick det litet trögare genom drifvorna, men Mikko åkte godt undan ändå, ty nu kände han med sig, att det gällde lifvet.
Norrskenet hade för längesedan slocknat, och morgonrodnaden, som aldrig blef något annat än rodnad, hade redan
Källa: Project Runeberg ·
