Sida 607
Vilse. Af Ernst Didring
vilse.
56i
hufvud och såg mot det stora fjället på andra sidan, och orden gingo ut högtidliga och klara, och fjället därborta mumlade sakta efter hvad han sade, medan fullmånen stod högt på himlen och såg på dem med ett spöklikt allvar och lade en djup, svart skugga i gropen. »Amen — amen!» slutade Mikko, och Jakkola tog efter; de stodo en stund med skinn-lufvorna i handen och lyddes till tystnaden omkring dem, där endast bruset af af älfven gick igenom som en svag hviskning. Så satte de lufvorna på hufvudet, vräkte igen gropen med snö, klampade det jämt öfver honom därunder med skidorna och åkte sedan med dröjande steg bort genom den månljusa natten öfver snöhafvet.
»Hallå! Jakkola! Hallå?»
Mikko stod ensam i dimman och ropade.
Nyss hade de sett hvarandra skymta genom tjockan, men nu, sedan det börjat snöa, kunde han inte ens följa Jak-kolas spår längre, och därför stannade han och ropade.
Det var nu två dagar sedan de stoppat ner Pinni i snön, och de hade ströf-vat på måfå kring i fjällen och försökt hålla kurs efter denna röda ljusning, som aldrig blef till dag utan som vandrade som en blodsyn öfver ijälltopparne i söder. Provianten började lida mot slut, och svältremmarne kring byxorna hade dragits åt mer än förut, och det var med en viss ängslan Mikko stod ensam och ropade in i snötjockan: »Hallå!»
Han tyckte sig höra hur hans egen röst drunknade i detta grå töcken, som kom tassande på mjuka fötter af snö, kom från alla håll och kanter och svepte in honom i en famn af mjuk bomull. Han lyssnade så intensivt, att han hörde sitt eget hjärta slå, och han tänkte på Jakkolas varning, att de voro förlorade,
Ord och bild, b:tc årg.
om de inte höllo ihop. Men det var minsann inte så lätt det — snödimman hade ju kommit tyst och lömskt utan förebud, just när de åkte under fjället, och nu hade han stått och ropat länge utan att få ett svar. Och så dessa förbannade snöflingor, som sjönko långsamt ned och jämnade ut skidspåren, stora hvita flagor i ett oändligt fallande på hvarann så tätt, att de trängdes om utrymmet och klibbade ihop sig.
»Hallå!»
Mikko vände på sig, när han ropade. Han tyckte han hörde ett svagt svar komma genom det grå.
»Hallå! Jakkola! — Hallå!»
Han skrek det sista ropet uppe i falsetten, så att han blef blodröd i ansiktet och rösten skar sig i strupen på honom — och återigen hörde han svaret genom dimman otydligt och underligt som från en annan värld. Det stämde inte. Svaret kom från höger som han stod, och Jakkolas spår gingo rätt fram. Nåja, Jakkola hade naturligtvis vändt för att få rätt på honom och så hade han gått förbi på sidan.
Mikko släppte Jakkolas spår och åkte raskt i väg åt höger. Efter en stund stannade han igen och ropade —- mycket riktigt, där svarade det »Jakkola! — hallå!» rätt fram in i snötjockan. Mikko skyndade vidare framåt, under det han ropade in i dimman — svaren växte i styrka, som tydde på ett närmande, och kommo fram ur denna smutsgrå bomullsvägg — så med ens svarade det inte längre.
Mikko stannade, och samtidigt var det som om något annat inom honom också skulle stannat. Med vidöppna ögon och gapande mun stod han och väntade —- stafven darrade något, där han lutade sig framåt och stirrade in i töcknet.
Han ropade igen och lyddes.
36
Källa: Project Runeberg ·
