Sida 606
Vilse. Af Ernst Didring
560
ernst did ring.
cyklopöga öfver de öde vidderna, där fyra små svarta kryp krupit upp på fjället. Blodigt och jättestort stirrade det röda ögat på dem, så föll ögonlocket igen långsamt, och återigen brann det i flammande rödt öfver himmelsranden, där solen sjunkit.
Finnarne åkte igen. Aftonrodnaden hade för länge sedan falnat, och borta i tjällen rullade fullmånen upp som en stor eldkula öfver snöspetsarne, och allt efter det den tyst höjde sig, bleknade den i färg och spred ett grönhvitt ljus öfver snön.
Länge hade det burit utför för männen. De hade rusat i vildaste fart nedför sluttningarne, och nu hörde de tydligt en älf brusa framför dem. De två, som kommo först, gingo försiktigt öfver den på snöbryggan och fortsatte sedan uppåt igen.
När de två andra hunno älfkanten och fingo se kamraterna högt uppe på andra sidan, togo de en ginväg öfver snöbryggan. I brådskan snubblade den ene af dem, just när de voro midt på, och föll. Snötäcket öfver älfven brast som porös våris, och båda männen störtade ned genom den svarta remnan, medan skidorna slamrade mot hvarandra.
Nödropen skallade i natten, och de första där uppe på höjden tvärstannade och vände.
Som en blixt gick det tillbaka för dem i det nyssuppgångna spåret ned till älfven.
»Hallå!»
De talade ifrigt med hvarandra där de stodo och sågo ditåt, där bryggan remnat. På snön vid kanten af den svarta sprickan låg en skidstaf kvar, annars syntes ingenting. Försiktigt åkte de utmed sidan af älfven. De spanade öfverallt, men de andra voro försvunna, och älfven brusade i väg utför branterna, medan månskenet kastade en likaktig färg
öfver vattnet och lade svarta slagskuggor in under stranden bland snödrifvorna.
I flera timmar letade de upp och ned, skreko och hojtade, kände med staf-varne inne i strandskuggorna ibland, när de tyckte, att de liknade människokroppar, men först då de för fjärde eller femte gången hunnit ned till en plats, där älfven flöt litet lugnare och delvis var igenfrusen, hittade de den ene af de försvunne.
Han låg på rygg i vattnet och gungade upp och ned, medan älfven skvalpade kring hans ena afbrutna skida, som fastnat mellan några stenar. De vadade ut och drogo honom i land. Hans ena arm var bruten, och från det fastklibbade håret gick en röd strimma af blod ned mot näsan. Där var ingenting att göra. Han var så död någon kunde vara.
Medan de letade efter den andre, lämnade de den döde kvar i snön. Efter någre timmar återvände de utan att hafva sett några spår.
»Mikko du», sade den ene af dem och slog den andre på axeln, där de båda stodo och sågo på honom, som låg utsträckt på snön, »här finns ingenting att göra.»
»Nej, Jakkola — ingenting — bara stoppa ned honom.»
Med skidstafvarnes spadar gräfde de efter stort besvär en djup grop i snön och lade den döde däri.
»Ska' vi läsa öfver honom?» frågade Mikko och såg eftertänksamt på Jakkola, som med skidorna plattade till snön vid sidan af gropen.
»Ta' en stump, om du kan nå'n, så sofver alltid Pinni bättre.»
Mikko hostade till, strök skinnlufvara af hufvudet och började.
»Fader vår — —»
I början gick det litet tyst och trögt, men allt efter han läste, växte hans röst och blef stor och stark, och han höjde sitt
Källa: Project Runeberg ·
