Sida 605
Vilse. Af Ernst Didring
vilse.
559
hemlösa, vinddrifna uslingar utan hustrur •och barn.
Bah! det skulle nog gå som en dans. De voro ju starka grofva karlar alla fyra, och de där fattiga sex, sju milen öfver fjällen skulle de nog klara, bara vädret höll sig någorlunda hyggligt.
Men så lät det inte omkring dem i natten, ty när de vände skidorna för att efter sina egna spår leta sig tillbaka till lappvistet och fylla sina kontar till randen med tjufgods •— något som de glömt i hastigheten, när det bar i väg efter Per Jakob — högg stormen i riktigt ilsket och skakade ned jättestora flingor af snö öfver dem.
En stund höllo de spåret, men till sist måste de uppgifva försöket att följa det genom dessa massor af snö, som hvirflade ned kring dem och slukade skidspåren med väldiga drifvor, som växte för hvar sekund som gick.
En timme ströfvade de framåt åt, utan att veta hvart det bar. Snöflingorna, som förminskats allt mer och mer, piskade dem i ansiktet som tusentals nålar, och kölden bet igenom deras tjocka kavajer och glödgade deras örsnibbar och näsor. Till slut stannade de i lä af en klippa.
Det var ingen god början, och litet hvar började tänka efter hvad han hade kvar i konten. Och medan de knäckte af några dvärgbjörkar och stödde mot klippan, räknade de ut, att provianten för dem kunde räcka i fyra dar.
Det lättade deras sinnen, och sedan de svurit några dyra eder öfver den försvunne föraren, lade de sina åtta skidor i kors öfver dvärgbjörkarne, gjorde huf-vudgärdar med kontarne och kröpo sedan ihop vid sidan af hvarann, rädda om värmen.
En stund lågo de och hörde hur stormen hvisslade och skrek ute i den mörka natten, kände hur snöflingorna
smögo sig in till dem och satte sig som underliga djur på deras ansikten, så drogo de skinnlufvorna öfver hufvudet och somnade bort, medan stormen bäddade öfver dem ett täcke af snö.
I två dagar rasade stormen som en lössläppt galning bland fjällen. Han sprang fram och tillbaka i dalgången, där finnarne lågo, och vräkte ned ohyggliga massor af snö, så att, när han ändtligen sprungit sig trött och lagt sig själf till hvila någonstädes bort i fjällen, låg allting hvitt i hvitt, och finnarne sågo på hvarann med häpen uppsyn, när de fingo klart för sig, hur landet låg.
Under hela tiden var det ingen tanke på att bryta upp. De kokade kaffe så godt de kunde, ty lyckligtvis hade de litet skydd af klippväggen bakom, och gnagde på sina förråd, medan de väntade att stormen skulle sluta.
När de så vaknat en morgon och fått snön af sig och kraflat sig ut öfver snövallarne omkring, var det lugnt och fint öfverallt, och öfver himmelsranden i söder lyste dagbräckningen i våldsammaste röda färger, som kastade ett blodaktigt skimmer öfver de snöiga vidderna.
Kontarne gjordes klara, skidorna smordes med smält renfett, skobanden snördes ihop stadigare kring vristerna, och så plumsade de i väg alla fyra, styrande efter gryningen mot de hvassaste fjällen i väster, där de inbillade sig finna Sulitelma.
I början gick allt väl, fast föret var tungt och skidorna sjönko ned i den lösa snön. De stretade ihärdigt framåt, men när den flammande glöden i söder lyst i timtal, utan att solen visade sig, saktade de af och hvilade ett tag högt uppe på fjället.
Medan de rastade där en timme och åto litet, höjde sig solen rödfrusen och gigantisk ett ögonblick upp öfver synranden i söder och tittade med sitt stora
Källa: Project Runeberg ·
