Ord och Bild: 1897

18 ernst did ring.

nom och gled ned för sluttningen, där skidorna stodo i snön.

Per Jakob såg sig om. Finnarne voro fullt upptagna af sina kaffepannors kokning, och ingen af dem märkte, hur han drog skidorna ur snön.

Raskt spände han på sig dem, stack kaffepannans grep öfver ena armlofven ■och åkte sakta ut ur den sista randen ■af skenet från elden. Utkommen i mörkret, vände han sig om och såg på de kvarlämnade.

Deras mörka gestalter sutto hopkrupna kring elden, och han såg just hur en af dem skar ett stycke af den stulna renbogen, så att reflexen från knifven glimmade till likt en eldslåga. Skenet frän elden var sammanträngdt till några famnar, annars var det idel mörker, och när Per Jakob vände sig om för att åka, maste han vänta några ögonblick och stirra in i natten, innan han kunde urskilja fjällens konturer. Sen satte han kurs rätt ut från vistet och skrapade åstad genom natten i ilande fart. — —

»Perkäle! hvad han dröjer», sade en af finnarne, då det blef tyst för ett ögonblick med pratet.

Det gick som ett skott genom dem allesammans, och de häjdade sig litet hvar i sin kaffedrickning och lyssnade. Ingen af dem ville egentligen medge, att den talande uttryckte, hvad de själfva funderat på de sista minuterna, men sedan det nu var gjordt, kröp sanningen fram, och beväpnade med brinnande videgrenar, som de rakade ur lägerelden, störtade de bort dit, hvarest skidorna stodo.

— Jumal' auta! (Gud hjälpe!)

Ett ögonblick stodo de liksom förlamade vid upptäckten af att Per Jakob gifvit sig i väg; de brinnande grenarne sjönko mot snön som de varit blytunga, och brännvinsruset domnade bort i deras hjärnor inför medvetandet att vara lämnade åt sig själfva i fjällens natt — midt

i det okända, som låg omkring dem i ett tungt mörker.

»Se här — ditåt har han gått». Den ene af dem följde med sin videgrens-fackla Per Jakobs spår öfver ett ställe, där snön var mjukare, och där märket efter stafven lämnat ett rundt hål.

Utan att egentligen växla ett ord, skyndade de tillbaka till elden, packade ihop ränslarna, snörde fast skidorna och gåfvo sig i väg efter den försvunne.

När de drunknat bort i natten, kom vargens ynkliga skällande borta ifrån fjället, och allt efter lägerelden mattades, smög han sig närmare den slocknande gula fläcken och kretsade med hungrigt gap och lystna ögon omkring den, tills han ändtligen vågade sig fram och tog kvarlefvorna af renbogarna i besittning.

Finnarne rände så fort de kunde. Ingen af dem gjorde sig egentligen reda för hvad han ville, men ju längre de höllo på och frasade framåt genom mörkret, desto mer förgick deras första oklara tanke att få fatt i Per Jakob, och inom kort stannade den förste af dem och hejdade de andre, just som en vindstöt af den annalkande snöstormen kom stönande in under fjället. Medan vindstötarne suckade kring dem i mörkret, höllo männen rådplägning. Den ene efter den andre kom med sitt förslag, men de slopades alla. Att återvända till Kvikkjokk var icke att tänka på, ty där hade naturligtvis Per Jakob bådat upp folk, och där kanske det skulle gä alltför hett till, om de väl kunde taga sig fram dit.

Taga sig fram — det var just knuten. Ingen af dem kände vägen — lika godt var det att på egen hand försöka taga sig öfver till grufvorna i Sulitelma. Och det skulle nog gå, det kände de med sig, ty så mycken fantasi hade brännvinsruset ännu lämnat kvar i deras hjärnor. För resten, om de inte skulle lyckas, hvad gjorde det dem? De voro