Ord och Bild: 1897

vilse.

557

Det började sjuda i honom, och han kände, hur vreden bultade vid tinningarne och hur hatet mot dessa tjufvar steg. Innan han själf visste hvad han gjorde rusade han fram mot vistet, genom hvars lucka finnen kastade ut den ena godbiten efter den andra. Där kommo soltorkade renbogar, präktiga vajhudar och stora packor dansande ut genom det svarta hålet. Ett par runda getostar hvirflade också ut och trillade i väg på skaren fram mot elden som lefvande tingestar. När till slut en skinnpåse kom neddansande på snön och Per Jakob tyckte sig märka, att det var kaffe, mindes han den gamle Pavals alla gästfriheter, och han blygdes öfver att se hans ägodelar sköflas på detta nesliga sätt.

Han sprang upp på visthusstegen och skrek med dånande röst: »Stopp! Nu är det nog!»

Inifrån vistet dök den allgode gif-varens ansikte fram, och finnens nu af arbetet blodsprängda ögon stirrade mot honom med ett fånigt, trotsigt grin; ett ögonblick stodo de stilla och sågo på hvarann, så slängde finnen en ny påse i synen på Per Jakob: »Håll käft, rackare!»

Per Jakob tumlade nedför stegen och föll som en död på snön.

När han reste på sig igen, stodo alla fyra finnarne omkring honom i en hotfull ring.

Per Jakob tog sig mot hufvudet. Det kändes så tungt och underligt, och hans nacke var stel som om det kommit något i olag strax ofvan ryggen.

»Joo, du djäfla hund!» sade en af finnarne, »knip bara ihop truten, annars så —». Han skakade sin blottade slidknif framför Per Jakobs näsa, så att föraren ryggade tillbaka några tum; längre kom han inte, ty där mötte han de andres knytnäfvar med dragna knifvar.

Per Jakob svarade ingenting. Han

satte sig ned och började röra om i elden. Medan han satt där och påtade, mognade hans plan inom honom. Nu följde han dem -sannerligen inte längre. Tjufvar och mördare måtte själfva fan lotsa öfver fjällen.

Han bligade i smyg efter sina skidor. De stodo ett godt stycke därifrån, men han räknade ut, att han nog skulle kunna ge sig i väg, innan de anade oråd, om han också skulle bli tvungen att lämna sin konte i sticket.

Per Jakob vände sig från elden och såg upp mot himlen ett slag.

Den grönblå natthimmeln var nu försvunnen, och stjärnorna, som han nyss-sett lysa öfver visthustaket, hade slocknat.

Per Jakob visste nog hvad det betydde, och när han riktigt intensivt lyssnade, hörde han de underliga förebuden till snöstorm, svaga stönanden som från sårade människor och ett egendomligt knäppande i den svarta luften. Han såg på finnarne.

De njöto som bäst af det af det ny-stulna godset, och getostarne gingo laget rundt mellan dem, och kaffepåserc pungslogs på sitt innehåll och tömdes i pannorna, och elden blåstes upp och friskades på med videgrenar.

Per Jakob synade sin kaffepanna och lade på nytt kaffe af sitt eget. Så sköt han fram sin konte och gräfde i den efter socker, så att de andra riktigt skulle fa se, att där fanns litet af hvarje i den. Sen tog han sin panna och reste sig.

Finnarne sågo på honom med misstänksamma blickar, men han gick lugnt fram till den närmaste af dem och frågade: »Har du vatten?» Den tilltalade ruskade på hufvudet och pekade bakom sig: »Hämta själf.»

Det var just det Per Jakob ville. När han vände och gick förbi sin skid-staf, sparkade han till den liksom af våda så den åkte i väg ett stycke framför ho-