Ord och Bild: 1897

556

ernst did ring.

dag hade de måst ligga stilla för dimman, och sedan blefvo de tvungna att böja af från den raka vägen till Sulitelma och i stället följa Tarrajokks dalgång, dä snön var för lös uppe på fjället.

Per Jakob låg på knä och krafsade undan snön för att göra upp eld. De andra bröto af videgrenarne, som stucko upp öfver allt, medan Per Jakob stack näfverbitarne han hade i konten in bland ripriset och videt och tände på.

Det var ett ruskigt sällskap han råkat i, Per Jakob. Vid ett lappviste förut hade de brutit sig in och saklöst stulit fjäll-lapparnes höst- och vårföda. Han hade hotat att lämna dem, men det halp inte. De hade packat ränslarne fulla ändå.

Nu var det inte utan att Per Jakob kände sig litet rädd för att de skulle bryta sig in i lappvistet, som låg alldeles bredvid dem.

Och så den där förbannade rotväl-skan de talte sinsemellan; aldrig visste han hvad de sade.

»Nå, vi få väl se», muttrade Per Jakob för sig själf, där han låg och blåste i den surrande elden.

Snart sutto alla fem i ring kring lägerelden. Kaffepannorna puttrade, och skenet från elden dansade i röda fläckar på männens ansikten.

De voro allihop hårda, buttra anleten, skrynkliga och fårade som gamla osmorda lappskor, och snön, som smälte i deras mössor, tillrade nedför kinderna i små rännilar och tvättade ljusare fåror i deras smutsiga ansikten.

Per Jakob sörplade i sig kaffet, medan han då och då såg på de andre, hvilka, allt eftersom kaffet tände värme inom dem, mjuknade upp i ansiktsuttrycket och sins emellan pratade sin obegripliga finska. Litet lappska och svenska kunde de väl, men de vände sig sällan till föraren med någon fråga.

Det stulna renköttet smakade dem bra, och de karfvade belåtet med knif-varne stora skifvor af det. Och en af dem tog fram en butelj ur sin konte och hällde kaffekopparne fulla med brännvin.

Och medan novembernatten stod som en tyst ande under fjället, dansade brännvinsruset in i deras ådror, samtalet blef lifligare, blickarne blefvo vildare, rösterna högre — och så gick det löst, ovädret, som Per Jakob satt och väntade på. En af finnarne reste på sig och raglade fram mot honom.

»Du — mera kött där — mera kaffe?» Finnen pekade på lappvistet bakom.

»Vet inte — inte mitt», svarade Per Jakob och stoppade sin pipa. Skenet från det glödande kolet, hvarmed han tände pipan, slog en blank reflex i hans ögon, när han lugnt såg på finnen, som stod och vägde i snön framför honom. Lika lugnt såg han, hur denne vände sig åt sidan, snubblade öfver skidorna och med en svordom gick förbi Per Jakob mot vistet.

Per Jakob vände sig sakta om.

Finnen klef upp på stegen till vistet och ruskade på vistluckan. Det tog emot en smula; då blef han rasande, sprang ned efter skidstafven, slog in luckan med den och kröp in i det svarta hålet.

Då reste Per Jakob på sig, äfvenså de andra finnarne. Alla fyra stodo de stilla och sågo på hvarann, medan röken från lägerelden pyrde upp mellan dem. Det var så tyst, att de hörde hur han därinne i vistet arbetade under halfhöga svordomar och utrop. Och som en hemlighetsfull varning ljöd älfvens brus, där han orolig och nästan förfrusen låg och vred sig på sin klippiga bädd någonstädes bakom dem i mörkret.

Per Jakob stod en stund och såg från den ene till den andre, under det han med skidstafvens järnbeslagna doppsko makade in bränderna i lägerelden.