Sida 551
Resignation. Berättelse af Jacob Hilditch. Öfversättning från norskan af B. M. Med 2 teckningar af Dörnberger
resignation. so/
Hela fyra lotter och grundad förhoppning på vår Herres hjälp; det borde väl något kunna uträtta.
Följande eftermiddag sändes så Ane Maren express till staden för att höra efter, när dragningen skulle äga rum, och för att ytterligare köpa tvenne lotter. Det var nu en gång så eget här i världen, att kvinnfolken oftast voro de som hade tur med sig.
Ane Maren kom tillbaka på kvällen och pratade oafbrutet om speldosan. Nu hade hon både sett och hört den, och det visste hon då, att vackrare låt hade hon aldrig förr hört, och till på köpet var den så behändig, att det minsta barn kunde sköta den. Bara nu också vår Herre ville hjälpa dem att vinna; redan
om två da'r skulle dragningen äga rum.
* *
Dragningsdagen var inne, och bönhuset var fylldt af afvaktande människor. Karsten Steinkroken och hans hustru Ane Maren hade i sista stunden försäkrat sig om ytterligare tvenne lotter, och nu stodo de längst bort i klungan och väntade på att få höra utgången. Karsten stod med mössan i handen och kallsvettades; bakom honom stod Ane Maren på tå och med händerna på hans skuldra, medan hennes ögon uppmärksamt följde skolläraren och de båda poliskonstaplarne, som just nu kommo ut från det angränsande rummet för att läsa upp namnen på de lycklige.
Skolläraren stod med listan i handen och läste: »Första vinsten, ett ur i etui, tillföll n:r 326 snickaremästaren Pedersen, andra vinsten, en länstol, tillföll n:r 287 organisten Evensen, tredje vinsten, en broderad kakelugnsskärm, tillföll n:r 127 köpmannen Danielsen, fjärde vinsten, en
speldosa, tillföll n:r 418 kontorschefen Bredesen —--—
Mera hörde icke Karsten Steinkroken, han hukade sig ned, tog Ane Maren i handen och drog henne med sig till utgången utan att säga ett ord. Först vid dörren stannade han: »Hvad säger du om 'et, Ane Maren?»
»Ja, men Karsten, kanske att det finnes två speldosor, vi få höra på en stund till.»
De stannade vid dörren och hörde hela uppläsningen till slut: lampor, dockor, ljusstakar o. s. v., men någon annan speldosa nämndes icke. För att vara riktigt säker på sin sak gick Karsten bort till skolläraren och frågade honom, hvem som hade vunnit speldosan.
Skolläraren smålog och såg efter på listan: fjärde vinsten, en speldosa, tillföll n:r 418, kontorschefen Bredesen.
»Ja, jag hade åtta nummer jag», stammade Karsten Steinkroken med gråten i halsen; därpå tog han Ane Maren i handen och rusade hemåt.
Men då de kommit utanför bönhuset, släppte han hennes hand och började gå framför henne med de långa armarne hängande rätt ner och hufvudet nedsjunket samt utan att säga ett enda ord.
Hemma i stugan satte han sig på soff-bänken, dolde hufvudet i händerna och stirrade framför sig. Då han hörde Ane Maren repa eld på en tändsticka, bad han genast: »Tänd inte något ljus här, hva' fasingen har vi te' lysa etter!»
Ane Maren hade en känsla af att denna afton var den tyngsta, som de upplefvat på flere år.
Men då Karsten förblef sittande borta på soffbänken och bara stirrade framför sig utan ett ord och utan att fråga efter hvarken mat eller snugga, tyckte hon att hon borde säga ett par ord.
Källa: Project Runeberg ·
