Sida 4
Från Runebergs värld. Af Werner Söderhjelm. Med 14 bilder
4
WERNER SÖDERHJEI.M.
nästan dagligen erfarit, huru traditionerna om honom ännu likasom fylla luften. Hemulsmännen i första hand äro visserligen få nu mer. Men deras beundrande hågkomst och storheten af dess föremål har genomträngt hvad de förtälja och gått i arf till deras åhörares, söners och sonsöners, generation utan att försvagas. Det är som vore hvar och en af denna stads inbyggare medveten af att fosterlandet i hans vård lämnat ett minne, som ej får fördunklas. Det är icke en blind kult, en sådan som ägnas Goethe i Tyskland och som knappast gör klart för sig hvad den dyrkar. Runeberg står oss för nära både i tid och lynne för att i våra ögon bli på något sätt transcendental. Han var så mycket människa i allt, och han ville vara det. Därför känner man sig så i släkt med honom, och därför älskar man att berätta och lyssna till alla dessa personliga erinringar och historier, hvilka rycka honom närmare oss, på samma gång de ständigt gifva oss en påminnelse om, huru han i sin mänsklighet var större än de allra flesta.
o
Runeberg blef genast medelpunkten icke blott i den trängre kretsen af sina kolleger vid gymnasium utan också utom den. Ingenting hör man så prisas som hans märkvärdiga förmåga att höja och lifva en samvaro med sitt tal, i synnerhet då han riktigt ville »blåsa ut», som han plägade säga. Han kunde, säges det, i början sitta tyst, sedan begynna att berätta historier, alltid upplefda och alltid med en udd, som innehöll annat än ämne för några sekunders löje, och sist föra samtalet öfver till viktigare saker, särskildt litteratur. Han talade icke ensam, ty hans framställning ryckte alla med sig, och karakteristiskt är fru Runebergs yttrande, att han »kunde slå eld i folk, så att hvilka flintor som helst gnistrade i hans sällskap». Den ryske professorn och skriftställaren Jakob Grot be-
rättar i sin nyss utgifna korrespondens på samma sätt om Runebergs sällsynta egenskap att kunna i alla ämnen finna nya och väckande synpunkter. Och de muntliga vittnen, som ännu finnas kvar, afbryta sig, när de komma på detta kapitel, i midten, ty, säga de, det är icke möjligt att finna ord nog värdiga och målande att skildra Runebergs personlighet i sådana ögonblick, makten af hans tal, vare sig kärnfullt allvar eller uppsluppet skämt, intrycket af hans imponerande gestalt, glansen i hans djupt liggande ögon, det öfverlägsna men hj ärtegoda leendet kring hans mun. Han var mycket lång, starkt byggd och senig och hade en frisk, brun hy. Det här reproducerade porträttet af Philipsen lär, enligt skaldens anhöriga, gifva den bästa föreställning om hans utseende. Edel-felts bild torde ock vara tämligen lik, hvilket däremot de i svenska upplagor af hans arbeten ingående porträtten icke äro. — Runeberg var icke njugg på sitt sällskap: landsmän och främlingar, klokt folk och »flintor», mot alla var han gästfri oeh vänlig, och till och med när någon bland de hårdaste af sistnämda sort kom och envist satt kvar, fogade sig värden i sitt öde, sökte fram hans mjukaste sida, gjorde honom varm, eldade upp sig själf och lät sin andes gnistor spraka i timtal, till interlokutörens häpna förtjusning. Men icke blott det. Med underbar långmodighet härbergerade han hos sig artistslarfvar, sådana som Marcus Larsson och den genialiske men alldeles dekadenserade finske musikern och poeten »Agis»; den förres minne och tacksamhet kvarlefver i några af hans bästa taflor i Runebergshemmet i Borgå, den senare lärer icke, jämte stoftet, som han sent omsider skuddade af sina fötter, kvarlämnat annat än ett par trasiga bottiner, mot hvilka han utbytt sin värds nyare och bättre.
Källa: Project Runeberg ·
