Sida 21
Örnarne på ljungen. Af Paul Rosenius. Med 3 bilder af Bruno Liljefors
ÖRNARNE PÅ LJUNGEN.
21
sens höstbrända blad, svafvelgula björkruskor och bleknade skott i jordvidet. Det svajar blågrönt af strandrågen på sandvallen vid hafvet, det kommer ett svagt sjudande från vattenbrynet, när dyningarnes vågbågar brista och ett doft klunkande, när vattnet slår mot gropar i tångbården.
Men därnere gömmas också hemligheter, som det är ett örnögas lust att utforska. Fram öfver ljung och skog sväfva de kungliga jägarne. Några kraftiga, värdiga vingslag gifva dem spännkraft för långvariga seglatser på orörliga, vidtspän-da vingar. Då de närmare vilja bespeja någon misstänkt färg eller rörelse på marken, bli kretsarne trängre, till sist eleganta cirkellinier, där vingarne, orörliga i lutande plan vända sig kring ena vingspetsen. Skulle en hare pröfva vågspelet att från den osäkra ljungmarken draga sig in i skogen, då fällas plötsligt ett par örnvingar samman, i sned riktning skjuter en örnkropp mot jorden, hejdar sig strax ofvan marken i det han breder ut vingarne och följer sedan tätt inpå haren med fötterna framsträckta, färdiga till grepp. På harens snabba vändningar svarar örnen med snärtar af vingarne tills han får ett grepp om det förtumlade offret. Under klornas väl anbragta pressningar flyr lifvet snart ur harkroppen, och örnen börjar måltiden, medan han alltsomoftast oroligt ser sig omkring och kamraterna otåliga vänta på att fa del af rofvet.
Men under örntiden gömma sig hararne mest i skogen. Då hålla örnarne klappjakt. En af dem flyger tätt öfver marken i den glesa ungskogen och låter vingpennorna klatschande slå bland ljung och barr. Kamraterna bevaka skogsbry-nen och störta ned på det utdrifna villebrådet.
En dag i oktoker hade vi tillbragt på ljungen, väntande att få skjuta örn.
Bergufven hade suttit på sin stång, mest med slutna ögon, försänkt i förakt för hela världen. Ingen örn hade vi skådat. Solen stod redan bakom skogen, färgerna mattades, en violettröd dis göt sig öfver jord och himmel, och vilddufvorna togo sig en sista långvarig sväng öfver skogar och ljunghedar, innan de slogo till på nattkvist. Ännu höllo vi oss i våra bakhåll men kommo just öfverens om att taga in ufven. Då höjer sig med ens från ljungen i småskogen en väldig skepnad. I stark fart skjuter han upp förbi ufven, det lyser hvitt från stjärten och under vingarne. Då han står ett par alnar öfver ufven dånar samtidigt ett skott från hvartdera bakhållet, och ned tumlar frän höjden fågelkungen. De väldiga vingarne trefva efter luft, och hufvudet hvilar tungt i ljungen. Men ännu blickar det brungrå ögat, rundt och klart, under
Källa: Project Runeberg ·
